Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

The Fighter

Filmrecension
4

Titel: The Fighter

Kategori: DRAMA

Regi: David O Russell

Medverkande: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams m fl.

Längd: 1 tim 50 min (från 15 år)

Film och boxning möttes redan den 16 juni 1894, då Edison bjöd in Brooklynboxarna Mike Leonard och Jack Cushing till sitt laboratorium i New Jersey. Tre månader senare inbjöds världsmästaren i tungvikt, Jim Corbett, för att gå sex ronder på samma plats.

Konkurrenten Latham var lika alert och spelade in en boxningsmatch på taket till Madison Square Garden, som också visades på stor duk för press och publik redan i maj 1895, före bröderna Lumiére alltså.

Kärlekshistorien mellan film och boxning har bestått sen dess, vridits och vänts. Länge stod arbetarklassens tragedier i fokus med boxaren som ensamt offer – inte bara för en hänsynslös motståndare utan också för maffia­intriger, gnidiga managers och spelsyndikat. Med Sylvester Stallones ”Rocky” förändrades boxaren till en tvätt­äkta hjälte, som uppgraderade sporten till den amerikanska drömmen förverkligad i ringen. Det var långt från Scorseses mästerliga ”Tjuren från Bronx” om mellanviktaren Jake LaMotta. Likaså långt från Michael Manns biografi ”Ali” om den store tungviktaren, lika politiskt kontroversiell som han var en enastående boxare.

Inför ”The Fighter” frågar man sig alltså försiktigt om vi verkligen behöver en amerikansk boxningsfilm till? Dessutom om en verklighetens hjälte, welterviktaren Mickey Ward, som relativt sent i livet blev otippad världsmästare efter att under flera år varit slagpåse i ringen?

Jo då, är svaret. ”The Fighter” är i själva verket inte i första hand en film om Rocky-boxning som flaggviftande nationell samling – boxningsscenerna tillhör märkligt nog filmens svagaste – utan den handlar mest om att bli någon i familjen, i kvarteret.

Filmen utspelar sig i de kraftigt utarmade postindustriella kvarteren i Lowell, Massachussetts, där Mickey Wards äldre bror Dicky Eklund blivit lokal hjälte sedan han en gång slagit ner Sugar Ray Leonard i ringen. Eller var det Leonard som halkade? Sedan dess har han förlorat sig i crack-dimmorna. Sällan har man sett en så komplett gestaltning, intill minsta motoriska ryckning, som Christian Bales av ett kvalificerat crackheads charmfulla förmåga till självbedrägeri.

Men den timide Mickey Ward har mer att övervinna än sin äldre brors opålitlighet som tränare. Familjen regeras av en kraftfull matriark (Melissa Leo) som tillika är hans manager, och sju systrar som hennes bisarrt underhållande eko. Mark Wahlbergs tigande tvekan inför locktonerna från en mer professionell tränare får personifiera konsten att vandra vidare utan att ryckas upp med rötterna.

”The Fighters” obestridliga tillgångar ligger inte så mycket i att återföra boxningshjälten till sin mest lokala glans och betydelse. Snarare att tack vare vital regi och prima skådespelare lyckas låta historien ta ett lyckligt slut utan att den beska eftersmaken av det sociala arvets oförsonlighet går förlorad.