Jag sätter egentligen bara ett enda stort frågetecken för montaget till förtexterna i ”The girl with the dragon tattoo”. Ett märkligt, högblankt oljesvart collage med böljande figurer i erotiska situationer med typ datorkablar och Trent Reznor/Karen O:s version av Led Zeppelins ”Immigrant song” på ljudbandet. Twitterfrågar några kolleger till råds med tolkningen. En hänvisar till 90-talsheta musikvideomakaren Stephane Sednaoui och hans oljiga ”Give it away”-video. En annan tror att de symboliserar Lisbeth Salanders undermedvetna. Det sistnämnda är klart roligast.
David Fincher gör annars helt rätt. Han satsar på pigg personkemi, effektiv energi och maffig miljöfrossa. Därmed lyckas han göra en lyxig och nervig film som vida överträffar den svenska förlagan, trots att den storymässigt egentligen inte skiljer sig på något dramatiskt sätt från ”Män som hatar kvinnor”.
Till skillnad från till exempel regissören Matt Reeves, som förvandlade Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” till amerikanska ”Let me in” satsar Fincher på att dels sätta en personlig signatur på verket, dels genuint förändra det som går att ändra.
För att klara det konststycket behöver man bygga gediget, från grunden. David Fincher är kanske mest känd för sin visuella stilkänsla och sin passion för högoktanig mörk dramatik, men på senare år har det blivit tydligt att han inte heller slarvar med skådespeleriet. Valet av Daniel Craig och Rooney Mara är skickligt – i synnerhet som relationen mellan dem är mycket mer engagerande och passionerad än den var mellan Michael Nyqvist och Noomi Rapace. Craig har en tung, attraktiv, tydlig närvaro fjärran från den mer seriefiguraktiga Bond. Men också här är det Salander-figuren som är det riktigt intressanta. Det var helt rätt att döpa om filmen till ”The girl with the dragon tattoo”. Det finns också något konsekvent i att Mara vidareutvecklar Rapaces hyllade rolltolkning och gör henne yngre, skörare och mer ömtålig bakom det hårda skalet. Därmed inte sagt att inte Rapace gjorde en spännande rolltolkning, definitivt det bästa med den svenska filmen.
Maras sätt att gestalta Salander svarar på ett elegant sätt på debatten som uppstod kring Larssons kvinnliga antihjältinna. För två år sedan publicerade danske författaren Carsten Jensen en essä i DN och skrev: ”Lisbeth Salander, en allmaktsdröm i ett våldsoffers skepnad, börjar som en Pippi Långstrump för den digitala tidsåldern och slutar som en Jesusfigur...” Maras Salander framstår, trots sina högteknologiskt magiska fingrar, definitivt som en människa av kött och blod som präglas av alla de övergrepp hon utsatts för som barn och vuxen. Hon är en symbol för välfärdssamhällets dåliga samvete, ett levande bevis på brister i de vårdande instanser som ska rädda dem som far illa. Lägg till Rooney Maras lustiga, ”rysk immigrant”-doftande accent och gulliga sätt att tunt ropa ”hej hej” när hon kommer hem till Blomkvist. Det får mig att vilja krama om henne.
Originalhistorien är framför allt en klassisk ”det slutna rummets gåta” och David Fincher fokuserar på den. Ni minns kanske: den åldrade industrimagnaten Henrik Vanger, här fint gestaltad av Christopher Plummer, ger den hårt pressade Mikael Blomkvist ett nytt jobb sedan denne fällts i ett förtalsmål för en kritisk artikelserie om en annan, mindre nogräknad finansman.
Henrik Vanger, den ende normale i en släkt full av bisarra överklassfigurer, sörjer bittert sin älskade brorsdotter Harriet som gick upp i rök på sextiotalet som sextonåring.Mördad? Men var är då kroppen? Familjegodset där flickan befann sig låg på en liten ö utan förbindelse med fastlandet dagen hon försvann.
Den effektive Fincher raskar snabbt undan Blomkvists omständliga detektivarbete, även om det tar 85 minuter av filmen innan Lisbeth äntligen kommer ångande på sin motorcykel och sätter lite fart i Blomkvists lånade stuga på Vangers mark. För att ge ett exempel på spänningshalten: mot slutet, när Craig mot bättre vetande ger sig in kvinnomördarmonstrets glasade villa med sitt hotfullt kliniska teppanyakihäll-kök, nyper jag mitt sällskap i armen och hör mig själv väsa: ”Det här är ju sjukt spännande.” Trots att jag, liksom rätt många som kommer att se ”’The girl with the dragon tattoo”, vet hur det kommer att sluta.
Mijömässigt gör Fincher också det bästa av sina möjligheter. Företag som ”Visit Sweden” måste jubla. Sällan har Stockholm sett så förföriskt och exotiskt vackert ut med silhuetter brinnande av solnedgångar och Söder böljande av kullerstensbackar. Eller varför inte den svenska landsbygden, elegant frusen och med slående kontraster mellan höga himlar och utsattheten i det ödsliga landskapet.