Den amerikanska marknaden spenderar årligen 412 miljarder dollar på reklam och marknadsföring. 412?! Det är just den typen av hårresande siffror som dokumentärfilmaren Morgan Spurlock älskar att basunera ut.
Den som minns den energiska ögonöppnaren ”Supersize me” (kopplade ihop snabbmatsindustrin med fetmaepidemin) från 2004, minns förmodligen hans braskande metoder.
Med en sådan siffra (412 miljarder) i bakfickan kastar sig Spurlock nu huvudstupa in en undersökning av det som förr hette produktplacering och som nu kallas för det betydligt hotfulla ”brand integration” och ”co-promotion”. Han vill försöka gå till botten med hur produktplacering påverkar (och samverkar med) underhållningsindustrin. Och det gäller allt från film och tv-serier till nöjes- och magasinsprogram. För att inte tala om morgonshowernas hybrid-tv som blandar mjuk lifestyle med hårda nyheter.
Först är det lite irriterande att Morgan Spurlock pratar som om han riktade sig till barn när han ska ringa in tillvaron i västerlandet där varje människa konstant blir ombedda att köpa något – ackompanjerat att knasiga klipp av hur reklambudskapen invaderar våra livsrum. Visst, det är anslående, men det har sagts förut.
Det blir betydligt intressantare när han intervjuar kreatörer: regissörer, producenter och manusförfattare som arbetar för Hollywood och diskuterar frågor om hur den konstnärligt integritet hotas när nya former av varumärkesreklam äter sig i på ställen där de knappt går att identifiera längre. Deppigt nog ser få av dem detta som ett problem, snarare något man måste leva med för att få sina filmer finansierade.
Det andra intressanta spåret, som han mest antyder, är den svindlande möjligheten att medborgare skulle ha rätt att välja bort reklam. Spurlock reser till exempel till São Paolo, den brasilianska jättestaden som lagstiftat bort all reklam i det offentliga rummet.
Det ser märkligt tomt ut där på gatorna, men vilsamt. Och det är fascinerande att höra företrädare för staden berätta om hur de sett reklamaffischer och jättetavlor som ett slags visuell miljöförstöring, helt i klass med den som drabbar luften, vattnet och jorden.
Det som är riktigt crazy ”Med the greatest movie ever sold” är att den är finansierad av olika varumärken: juicer, lyxhotell, fryst pizza och ett flygbolag bland annat. Ett dubbelironiskt experiment som i sig själv bekräftar den tes Spurlock driver: att filmskapare har i dag har svårt att klara utan att sälja varumärken på kuppen.
”The greatest movie ever sold” saknar ett riktigt fokus och nyskapande analyser. Den är knappast lika effektiv propaganda som ”Supersize me” som inledde en våg av kritiska filmer riktade mot en osund matindustri. Men Spurlocks humor, energi och engagemang för en i grunden bättre värld, gör honom till en omistlig figur i såväl filmvärlden som det offentliga samtalet.