Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

The handmaid’s tale av Bruce Miller

Elisabeth Moss i ”The handmaid’s tale”.
Elisabeth Moss i ”The handmaid’s tale”. Foto: Hulu

Kusligt profetisk. Suverän seriestart för Atwood-dystopi, skriver Helena Lindblad om ”The handmaid’s tale”.

4

TV-SERIE
”The handmaid’s tale”
Serieskapare: Bruce Miller
I rollerna: Elisabeth Moss, Alexis Bledel, Samira Wiley, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes med flera. Avsnitt 1-3, HBO Nordic.

Att det över huvud taget uppstår en diskussion om huruvida ”The handmaid’s tale” är feministisk eller mer allmänt humanistisk visar vilken bisarr värld även vi lever i här och nu.

Den fantastiska, bibelfuturistiska serien baseras på Margaret Atwood kända ”Tjänarinnans berättelse” (1985). En dystopisk framtidskildring som skildrar en totalitär värld hotad av infertilitet där reproduktiva kvinnor förslavas och blir ”livmödrar” åt samhällets toppar.

Huvudrollsinnehavaren Elisabeth Moss (”Mad men”, ”Top of the lake”) liksom serieskaparen Bruce Miller luddar till det och kallar serien ”en mänsklig berättelse”. Låt oss andra konstatera att ”The handmaid’s tale” inte bara är feministisk, utan den överlägset mest feministiska tv-serien just nu.

Tänk en värld – ett framtida USA med det bibliska namnet Gilead – som ideologiskt och moraliskt skruvat tillbaka klockan ett par tusen år och använder Gamla testamentet som om det var dagens sanning.

Låt vara att ingen i Gilead längre verka kunna stava till mänskliga rättigheter. Men i Atwoods skräckvision ligger fokus framför allt på att utradera alla de landvinningar som kvinnokampen gjort genom seklerna.

Allt som har med kön att göra är laddat, homosexualitet är en dödssynd ( ”könsförräderi” med seriens orwellska nyspråk) och staten sanktionerar könstympning och offentliga avrättningar, förlåt ”medrättningar”.

Elisabeth Moss rollfigur Offred plågas av minnet av den dotter som tagits från henne. Hon är en av alla de rödklädda tjänarinnor med avskärmande vita hättor som våldtas av sina anförare/slavägare om nätterna, och görs till medbrottslingar i det superrepressiva samhället på dagarna.

Det infama greppet att göra alla i Gilead medskyldiga till våld och förtryck är kanske det mest vidriga i denna fascistoida herre-slav-värld med tydliga drag av övervakningssamhälle à la ”1984”, men som också påminner om det alternativa USA som syns i ”Hungergames”.

”The handmaid’s tale” kunde inte landa bättre och vara mer aktuell, med tanke på hur till exempel Trumpadministrationen hetsar för att försämra bland annat aborträttigheterna, men också för att allmänmänskliga fri- och rättigheter utmanas lite över allt i världen i dag.

Hur otäckt profetiskt man än kan tycka att Atwoods grundvision är, så är det knappast rättvisande att reducera serien till ideologi. ”The handmaid’s tale” är visuellt och estetiskt oavbrutet lockande, från de eleganta referenserna till Vermeers stiliserade 1600-talsmåleri till det eklektiska valet av popmusik. Simple Minds ”Don’t you (forget about me)” får till exempel en helt ny höjd i sammanhanget.

De sömlöst sammanfogade bilderna av dåtid – Offreds gamla liv med man och barn i en modern värld – och seriens arkaiserade nutid, skapar en intressant dynamik.

Efter tre avsnitt (av totalt tio) är man sjukt nyfiken på att se mer av hur det kunde gå så snett i Gilead. Moss Offred ger en ledtråd: ”Nu är jag vaken. Förut sov jag. Det var så vi lät det hända. Vi vaknade inte när de slaktade kongressen. Vi vaknade inte heller när de avskaffade konstitutionen och skyllde på terrorismen …”. Isande ord i en suveränt inledd serie.