1992 berättade en av de högsta cheferna på Archer Daniels Midland, pressad av sin fru, för FBI om olagligheter på företaget. Mäktiga ADM gjorde upp med konkurrenterna om priset på lysin, en mycket använd tillsats till livsmedel.
Mark Whitacre (Matt Damon) sa att han inte längre stod ut med svindleriet, och oron för att själv åka dit. Han började hjälpa FBI att samla bevis.
Under den följande tre år långa utredningen visade han sig fantastisk på att få kolleger att avslöja sig för den dolda bandspelaren. Han beskrev sig som agent 0014, ”dubbelt så smart som 007”.
Men det var något svävande över Whitacres person. FBI-agenterna undrade om de fick hela sanningen.
”The informant!” är välgjord underhållning, samtidigt som det faktum att huvudpersonen är en gåta används som förevändning för att låta filmen bli lös i konturerna.
Mark Whitacre finns i verkligheten. Den sanna historien om hur hans oförtröttliga dribblande med sanningen fick tränade FBI-agenter att kippa efter andan är fantastisk. ”The informant!” är hela tiden intressant, sevärd i sin genre. Den blir dock aldrig riktigt engagerande.
Soderbergh har lagt upp det som komedi. Han låter oss höra Whitacres inre monolog, och hur denne även i de mest trängda lägen ser till att tankarna är fyllda av ovidkommande funderingar om allt från isbjörnar till slipsar. Med rabblandet håller Whitacre sanningen ifrån sig, förstår man.
Men även om Mark Whitacre kunde leva i en fantasivärld, där allt skulle sluta med honom på vd-posten i företaget, önskar man att Soderbergh någon gång drog ned tempot och lät ana det allvarliga i hela dramat. Damon kunde behöva lite hjälp på traven: även om han uppoffrat sig och odlat liten kalaskula är det som om ingenting kunde bli riktigt vanskligt för filmstjärnan Damon, hela världens Jason Bourne.
Soderbergh är själv något av kameleont i sitt hoppande mellan genrer. Bilderna – som vanligt fotograferar han själv – skiljer sig från de blänkande, skarpa i ”Ocean’s”-filmerna. Här filmas Damon nästan alltid mot starkt bakgrundsljus. Hans konturer blir suddiga, som de var för de stackars FBI-arna.
Ja, ja, man förstår tanken, men önskar ändå att någon någon gång kunde släcka den där envetna lampan och låta oss se tydligt.