Den nya patriarken heter Anette Benning och är i klimakteriet. Hon styr sin familj, sin hust­ru och sina två barn, med järnhand, jobbar hårt i ett prestigefyllt yrke och varvar ned med några flaskor rött och bögporrfilm. Hennes minsting, sonen Laser, letar efter manliga förebilder. White trash-kompisen, som gillar att tända på och raka hunden när han inte slåss med sin pappa på vardagsrumsgolvet, räcker inte riktigt. Att prata med sina två över­psykologiserande mammor gör ingenting bättre.

Sökandet leder honom till Paul (Ruffalo), mannen bakom spermadonationerna; en cool snubbe som driver restaurang och ekologisk handelsträdgård och har mysiga sexuella relationer med vackra unga kvinnor. Varm, fri och totalförvirrad bränner Paul in i den krisande familjen på sin motorcykel, sprider kaos och får sin image detroniserad.

Den här genren, relationsproblem i självtillräcklig övre medelklassmiljö i Kalifornien, kan lätt stå en upp i halsen. Den som vill ha spänst, tajmning, undertexter, sexuell spänning och otrovärdigt intelligenta repliker får inte mycket för pengarna. Här odlas den komik som handlar om att avdramatisera allt, framför allt sex, och visa hur tafatta, röriga och trötta vi egentligen är.

Själv reagerar jag på den som den autistiska svärsonen i Todd Solondz ”Life during wartime” reagerar på frågan om han dejtar någon: ”I’m more focused on China. Everything else is history.” Den tid när Hollywood Hills representerade världen är historia. Dags för nya berättelser.

Men det går inte att komma ifrån att just det här exemplaret är ovanligt smart, välspelat och klurigt turnerat. Alla karaktärer vrids ett snäpp bortom det förväntade. Alla fördomar kommer på skam och när det hela är över har – i all enkelhet – en ny världsordning etablerats. Det här sker så gradvis och elegant att det inte är förrän någon timme efter att filmen har slutat som man fattar vad filmens sensmoral egentligen är.

Lisa Cholodenko, som har skrivit och regisserat, har blivit grundligt utskälld för porträttet av den frust­rerade hemmafrun Jules (Julianne Moore), som verkar tillfredsställd först när hon blir rammad av en man, men som vanligt har de närsynta politikerglasögonen missat hela poängen.

Julianne Moore är inte alldeles bekväm i genren. Hon är för bra för den. ”She is still big, it’s the pictures that got small”, för att travestera Billy Wilder. Först i slutscenen när hon håller en lång monolog om äktenskapets helvete och männi­skans svaghet får hon ett stycke text som matchar hennes inre strömstyrka. För hennes och alla riktigt bra skådespelares skull kan man bara hoppas att den amerikanska komedin snart hittar ett nytt, mer explosivt och attraktivt spår.