Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Filmrecensioner

”The king’s speech”

Regissören Hooper förenar det engelskt realistiska med det amerikanska sagoberättandet.
Regissören Hooper förenar det engelskt realistiska med det amerikanska sagoberättandet. Foto: Laurie Sparham
Orden som befriar
Filmrecension
4

Titel: ”The king’s speech”

Kategori: Drama

Regi: Tom Hooper

Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Derek Jacobi, m fl.

Längd: 1 tim 58 min (barntillåten)

Vad var det för fel med att grina över ett kärlekspar som hånglar i silhuett mot solnedgången? Eller nittio­talets offentliga frierier, applåderade av omgivningen på tågstationer och restauranger. Kärleken som framgångssaga. Den fantasin har förlorat sin styrka. Sen minst ett decennium tillbaka är det självförverkligandet som är den enda sanna romansen. Nu gråter man av tillfredsställelse när huvudpersonen finner sig själv, lever upp till sin egentliga potential och blir storartad och applåderad.

För att nå dit, säger sagan och filmklichéerna, måste man möta någon som inte är ett dugg imponerad av allt man inbillar sig om sig själv (egot) utan bara intresserar sig för det man själv inte ens vågar tro att man är (självet). En sådan person ska helst vara av lägre klass och/eller med ett enklare språk och sätt som skär igenom later och förställning. Karaktären har funnits i alla tider. I amerikansk film var det ofta en svart person, en så kallad Magic Negro. Eller ett barn. Eller en fallen kvinna. Sen ”Döda poe­ters sällskap” har det inte sällan varit en lärare. Numer är det ofta Geoffrey Rush.

Han har den luriga men ändå ömsinta blicken, det oattraktivt attraktiva ansiktet och sin egen genombrottssuccé ”Shine”, där han förverkligade sig själv med hjälp av en stöttande kvinna (hon sysslade med astrologi, så hon var magisk på sitt sätt) i bagaget. Han ser ut att ha varit med om allt och kommit ut som en hel människa. Framför allt är han australier, alltså per definition från ”down under”, från det omedvetna.

I ”The King’s speech” spelar Rush den självlärda talpedagogen Lionel Logue, som får i uppdrag att förlösa prins Albert, den stammande och hämmade, son till kung George IV. Prins Albert lider svårt av sitt talfel, han kan inte ta några offi­ciella uppdrag och blir djupt oroad när storebror Edward tänker gifta sig med en frånskild amerikanska. Det sista Albert vill bli är kung, i synnerhet vid den här tiden när kungens väg till folkets hjärta gick genom radion.

Regissören Hooper, som gjorde den fenomenala lilla fotbollsfilmen ”The damned united” har en ovanlig talang för att förena det engelskt realistiska med det amerikanska sagoberättandet. I den filmen (dubbelt välsignad med manus av Peter Morgan efter en bok av David Peace) skedde det lite smygande. Man trodde att de fettdrypande chipsen och sjuttiotalstapeterna skulle leda till depression och misär. I stället växte berättelsen till en klockren ”success story” med fula män som kramades i den grådaskiga gryningen och inte lämnade ett öga torrt.

Den här gången gör Hooper ingenting för att dölja vilka känslor han ämnar pressa ur oss. Inramningen är också här sobert grå men trots allt kunglig och i snygga kostymer. För att hitta sin mystiska hjälpare måste prinsgemålen (Bonham Carter) åka skakig hiss ner under jorden, skaka hand med en karl som just kommer ut från toa­letten och stå ut med att höra sin man kallas Bertie. Men när sessionerna börjar leder Logue prinsen in i snåriga trakter av den plågsamma barndomen, får honom att svära och sjunga och säga sin mening. Och fram träder så småningom en Kung.

Det är en perfekt saga med skickliga skådespelare, eleganta repliker och torr regi. Tack vare Colin Firths känsliga tolkning av den plågade prinsen blir det dessutom gripande. De andra är också fenomenala, men i likhet med manuset på gränsen till för ”cute”. Både Rush och Bonham Carter (inte Guy Pearce, som gör ett överraskande passionerat porträtt av den fåniga kronprinsen Edward) är aningen för medvetna om vad som kommer att hända några bildrutor fram och lever inte helt i nuet. De går ibland utanför sin tid och blir anakronistiska i sitt skämtande om tidens konventioner. De svävar aldrig på målet och följaktligen blir de lite för slipade och en aning slitna. Måttbeställda för manusets konventioner.

Sen har vi det här med sagor och verklighet. Ett barn på fyra år har listat ut att han på Skeppsbron inte har mycket gemensamt med kungarna i sagorna, men har engelska folket koll på skillnaden mellan sitt hov och sagornas? Här fabuleras hur som helst både friskt och tvivelaktigt. Inte ett ord om Churchills förtjusning i den nazianstuckne Edward VIII. Inte ett ord om Alberts (sedermera kung George VI) djupa tvivel inför att gå i krig med tyskarna. Inte ett ord om den engelska antisemitismen. I film efter film gör resten av Europa upp med sitt tvivelaktiga förflutna före och under andra världskriget, men England släpper inte taget om sin hjältegloria.

Man vill inte gärna tjura när man för en gångs skull får se en välskriven och välspelad feelgood som känns i tårna och ger en lust att gå ner i en källare på Harley street och finna sig själv. Men att göra en kung av en fotbollsmanager är en sak. Att göra en kung av en kung är en mer intrikat historia.