Sommarlek. Far och dotter möts i känslomässig orkan.
Sjuttonårige Ronnie har tänt rejält snett på sin pappa, en fd pianist, efter föräldrarnas skilsmässa. Hon har inte velat ha kontakt med honom på länge men visat sin sorg genom att strula i skolan och vara allmänt tjurig och svartklädd. Den kloka modern bestämmer att Ronnie ska tillbringa sommaren med pappan i hans hus vid havet i Georgia tillsammans med hennes lillebror. Några spännande sköldpaddsägg på stranden och en hunkig men känslig kille vid namn Will underlättar för far och dotter att försöka finna varandra igen.
Äppelkäcka ”Hannah Montana”-stjärnan Miley Cyrus är verkligen inte särskilt trovärdig som deppig emotjej (och övertygar inte som en kommande vuxenstjärna). Greg Kinnear, som spelar pappan, är inte heller världens mest karismatiske man. Men ”The last song” blir ändå – bitvis – ett ganska fint litet drama om besvikna barn och föräldrar som har svårt att förklara varför de utsatt sina älsklingar för så mycket sorg
Den som väntar sig något lätt och klämmigt blir förmodligen besviken, för regissören Robinson – som baserat filmen på en bok av bästsäljande Nicholas Spark – vill vrida på tårkranar snarare än att stretcha skrattmuskler.
Om man vill förstå den stora skillnaden mellan amerikanskt och europeiskt filmberättande kan man med fördel studera ”The last song”. Amerikaner förstår sällan, om de inte är mycket indie, att less is moore. De är usla på vanliga, hyggliga vardagsdramer (Europas bästa gren) och bara måste fläska på med alla stora känslor på en och samma gång. Det finns helt enkelt ingen måtta på den dramatik som travas ovanpå det helt tillräckliga far–dotter-dramat i en film som ”The last song”. Därmed inte sagt att den inte fyller sitt syfte som känslokramande drama i attraktivt slitna beach-miljöer. Men den är för mycket, alldeles för mycket.