"The Prestige"

Nya teknologier har som bekant en säregen förmåga att alstra fantasier: bilder, liknelser, aldrig förr tänkta föreställningsvärldar. Inte förvånande lär Freud på sin tid ha fascinerats av radiovågor - ett fenomen som för honom tycktes visa på telepatins existens och möjligheter.

I det perspektivet tycker man sig se varför Christopher Nolan åter slagit sig samman med brodern Jona­than (med vilken han gjorde den på alla sätt minnesvärda "Memento") för att göra "The prestige".

Inte nog med att berättelsen utspelar sig i slutet av 1800-talet i ett London sjudande av uppfinningar och stora teknikutställningar i Albert Hall. Den handlar dessutom om ett par professionella magiker som i konkurrens med varandra och i samarbete med skickliga ingenjörer konstruerar allt sinnrikare maskiner för att skapa den perfekta illusionen.

Vad det i grunden handlar om är fascinationen inför teknologin som sensorisk förlängning av det mänskliga sinnet. Om hjälten i "Memento", som tappat sitt korttidsminne, tvingades orientera sig i tillvaron med hjälp av polaroidfotografier och minnesanteckningar direkt på den egna kroppen så är "The prestige" upptagen med en liknande människa-maskinmetafor: ett, om man så vill, dåtida mänskligt interface gentemot det magiska och osynliga i form av telefoni, radiovågor, elektricitet.

Nu är berättelsen i och för sig enkel. Den rör sig kring två professionella illusionister och deras från början godmodiga rivalitet och med tiden allt bittrare konkurrens, där inget - familj, vänskapsband, liv och lem - får stå i vägen för detta enda: att ta steget från simpel trollkarl framför en misstrogen folkmassa, till fullödig magiker i sammetsbeklädda salonger.

Men precis som i "Memento" är själva berättandet komplicerat. Via ett slags parallella framåtblickar, där kontrahenterna i berättelsens nutid tar del av varandras hemliga dagböcker, får vi följa med till deras gemensamma förflutna och med tiden alltmer konfliktfyllda förhållande. Och på vägen serveras man inte oväntat det ena trolleritricket häftigare än det andra. Allt ifrån kanariefåglar som osentimentalt krossas i ihopfällbara burar för att "försvinna" - enligt devisen det sanna artisteriet kräver alltid ett offer - över assisterande kvinnor, också de högst umbärliga, fram till ett otal falska bottnar, falluckor och kinesiska askar, som kontrahenterna serverar både varandra och sin publik.

Samt, naturligtvis, även biopubliken: man ser till slut inte var berättelsens illusionsnummer slutar och filmmediets tar vid - vilket naturligvis är meningen.

Och faktiskt håller bröderna Nolan liv i historien oväntat länge. Till detta bidrar skådespelarna, där­ibland David Bowie i en elegant rendering av Nikola Tesla, mannen som sysslade med växelström, magnetfält och, enligt de varmaste beundrarna, "uppfann 1900-talet".

Men tyvärr, under den sista tredjedelen börjar kulissbygget kracke­lera, för att till sist rämna helt och hållet. Kort sagt, konstruktion och själva berättarmaskineriet blir till slut bara alltför synligt. Inte bra för en fullödig illusion - ett memento, även för trollkarlar i filmbranschen.