Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

"The Queen"

Gud bevare drottningen!. När Lady Diana dog var den engelska drottningen nära att förlora folkets kärlek. Hon räddades av Tony Blair. Stephen Frears film närmar sig en levande myt på ett genialiskt sätt. När filmdrama är som bäst, skriver Kerstin Gezelius.
Filmrecension
4

Längd: 1 tim 43 min (Barntillåten)

Regi: Regi: Stephen Frears. Manus: Peter Morgan

Titel: "The Queen"

Medverkande: Helen Mirren, Michael Sheen, Alex Jennings, Helen McCrory, James Cromwell m fl

Gud har alltid kommit tvåa i England. Etta är det mytiska riket självt och det välklingande ordet, gärna uttalat med en lätt skälvande alt-stämma. Ingen vet riktigt vad det är, men det drar till sig all världens uppmärksamhet och lyckas ständigt mutera om sig självt till något hypermodernt utan att förändras väsentligt.

Symbolen för det riket är - och har varit spöklikt länge - en tant med stålgrått, permanentat hår, förståndiga promenadskor och ofattbara rikedomar.

Precis som sitt land väcker hon löje samtidigt som hon lyckas göra löjet till en del av hennes laddning. Sex Pistols försök till skändning i "God save the Queen" har till exempel med tiden genom något slags pervers mutation nästan gett henne en aura av pop.

Regissören Stephen Frears närmar sig henne på det enda möjliga sättet: med humor. Till en början, medan vi vänjer oss vid att vara i drottningens vardag, är det ren komedi.

Vi får audiens tillsammans med Tony Blair, som just vunnit en jordskredsseger men först måste få tillåtelse från statsöverhuvudet att bilda regering. Ritualerna, som ser så tjusiga ut i kostymer från andra århundraden, blir absurda i kostym och dräkt. Helen Mirrens drottning driver lätt med både sig själv och Blair under hela proceduren utan att någon ett ögonblick tror att man kan skippa formaliteterna.

Alla vet ju att något slags magi är verksamt i England men ingen vet riktigt vad, så det är säkrast är att helt enkelt inte ändra på någonting.

Filmen handlar om en tid när något ändå ruckades, när medelklassen på allvar började ta över. Tiden kring Dianas död, när drottningen är på väg att förlora sitt folks kärlek genom att nedvärdera landssorgen till en mediehausse. Hon lämnar inte ens sitt "sommarställe" i Skottland. Buckingham Palace står tomt men utanför grindarna växer folkmassorna och kondoleansen får alltmer karaktären av en hotande revolution.

Blair står litet närmare "folket" och förstår att sorgen är, om inte äkta i gammalengelsk bemärkelse där sanna känslor är så starka att man gör bäst i att skämta bort dem, så i alla fall en kraft att frukta.

Men ju mer han tränger in i drottningens märkliga tänkesätt, desto mer berörs han av styrkan och konsekvensen i hennes systematiska skygglappsstrategi. När han till sist vinner striden är det med dubbla känslor.

Dramat är komplext, spännande och gripande. Helen Mirrens sensationella tolkning backas upp av fantastiska skådespelarinsatser i alla roller, från James Cromwell som ihålig drottninggemål, ­Michael Sheen som chesirekatt-leende Tony Blair och ända ner till minsta biroll.

Han har lyckats lägga sig mitt i den gåtfulla och tvivelaktiga strömning som är det engelska blodomloppet. Popkonst, Tussauds vaxkabinett, Shakespeares alla kungadramer: allt finns med.

Hans kungafamilj påminner om Duane Hansons hyperrealistiska glasfiberfigurer. Så verkliga att de blir overkliga. Tragiska i sin för­stening, löjeväckande i sin verklighetsfrånvändhet, minutiöst realistiska porträtt ända ner till plyschmorgonrockens blixtlås och ändå hela tiden "larger than life". De filmas konsekvent i 35 mm, me­dan Blair, hans stab, hans fiskpinne­ätande familj och antimonarkistiska fru får nöja sig med det modesta 16-millimetersformatet.

Och han drar sig inte för att koppla den kruspermanentade tanten till magiska symboler. En ståtlig kronhjort i det skotska landskapet. En ensam fågels drill långt från medie­bruset.

När hon slutligen återvänder till London och tyst och samlad vandrar utmed berget av blommor, kondoleanser och hatiska påhopp mot kunga­huset står "folket" bakom kravallstaketet och ser på henne. De gråter inte längre. Man tror först, liksom hon, att det är hat som strömmar ut från åskådarna. Men stirrandet är ett uttryck för perplex vördnad. Sakta men säkert börjar hovnigningarna sprida sig. Vuxna människor i Blairs moderna England ser på henne som om en enhörning plötsligt uppenbarat sig i en glänta. Folket älskar halvgudinnan Diana eftersom hon står närmare dem och lever ut deras drömmar om kärlek, kändisskap och lyx, men när en riktig gud uppenbarar sig vet de sin plats och nöjer sig med sin lott.

Gripande? Sjukligt? Tragiskt? Vackert?

Allt på en gång. Som det ska vara när man är trogen inte bara verkligheten utan också upplevelsen av verkligheten. När drama är som bäst.