Bruce Robinsons regidebut ”Withnail och jag” (1987) är en stor favorit. Med denna självbiografiska och väldigt alkoholromantiska film bakom sig är förväntningarna höga när Robinson tar sig an en annan storfavorits självbiografiska och alkoholromantiska verk, Hunter S Thompsons ”The rum diary”. Filmen innehåller så mycket jag tycker om: rom, stränder, journalister, Johnny Depp och naturligtvis Hunter S Thompsons blixtrande formuleringar. Och när filmen öppnar med ett vackert rött flygplan som glider runt över 1960-talets Puerto Rico till tonerna av ”Volare” känns det som att det kommer att bli en underbar resa. Det blir det inte helt.
Snart möter vi journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) i sitt sönderslagna hotellrum. Han har en legendarisk baksmälla och är sen till första dagen på jobbet på San Juan Star – en konkurshotad dagstidning befolkad av ett gäng murvlar lika alkoholiserade som han själv. Det dricks i mörkrum, i bilar, ur skrivbordslådor och ute på jobb. Kemp drömmer om att författa världsomvälvande texter men får skriva horoskop, och dricker ännu mer. Snart är Kemp och hans suparkompisar inblandade i en bedrägerihärva som går ut på att exploatera stränder och öar och lämna den inhemska befolkningen lottlös. Och det dricks ännu mer.
Hunter S Thompsons skildring av Puerto Rico gavs ut många år efter det att han skrivit den. Boken handlar delvis om hans förakt för de makter som så hänsynslöst gjorde Puerto Rico till ett turistparadis. I Robinsons film exploateras puertoricanerna en gång till. Här är det fullt av våldsamma och galna infödingar, blodiga tuppfajter och dessutom voodoo (suck). Det blir aldrig ”a blizzard of shame” (en snöstorm av skam) som Hunter S Thompson beskriver exploateringen, men lite skamligt är det ändå.