Titeln dryper av ironi. ”Det sociala nätverket” framställs här som knutet av en av de mest asociala varelser som någonsin försökt slita tarmarna ur sina vänner över ett förhandlingsbord.
I en timme och femtio minuter jagar regissören David Fincher Facebook-grundaren Mark Zuckerberg som en kackerlacka över bioduken. Det är en av de mest ihärdiga filmmobbningarna av en mediemogul sedan Orson Welles siktade in sig på William Randolph Hearst i ”Citizen Kane” 1941, en klassiker som Finchers film då och då påminner om.
Kul? Att få se världens yngsta dollarmiljardär framställd som ett bortskämt barn, så frånstötande att till och med hans egna advokater ryggar tillbaka när han vräker sitt hån över vännen som han plundrat?
Bara moder Teresa skulle kunna motstå denna present till skadeglädjereflexen.
Namnet ”TheFacebook” registrerades så sent som 2004. Då var det en sajt där amerikanska universitetsstuderande kunde registrera sig och hålla reda på varandra. I dag är Facebook, förstås, för miljoner människor över hela världen det digitala kaffe med vars hjälp de tar sig igenom dagen.
”The social network” handlar om människorna bakom Facebook, inte om själva nätverket. Den är ändå bland annat en kritik mot klubbar, varav Facebook kan sägas vara en. Här tar de fram det sämsta hos människorna.
Det är lätt nog när det gäller Zuckerberg, säger filmen, som berättar om hur han lurade av andra deras delar i projektet. I öppningsscenen sitter Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på en bar befolkad av studenter och pratar med sin flickvän Erica (Rooney Mara) om vilken av Harvards klubbar han ska försöka bli medlem i.
Från första rutan är Zuckerberg motbjudande: statushungrig, föraktfull mot de inte lika smarta, samtidigt klent utrustad när det gäller känslomässig intelligens. Han pratar rabblande: Erica försöker få honom att höra vad han själv säger, men konstaterar att det är ”som att prata med en trappmaskin”.
Jesse Eisenberg – från ”The squid and the whale” (2005) – visar sig vara lysande i ”mannen ni älskar att hata”-facket. Detta lilla kräks första stora framgång är när han efter att ha nobbats tar hämnd på kvinnosläktet genom att skapa en nätsida där kvinnliga studenter kan rankas efter utseende.
För honom handlar allt om rankning. Han glömmer ingen skymf, spanar ständigt efter nästa kliv uppåt.
Facebook beskrivs som ett sätt att flytta ”hela den sociala grejen med college” till nätet. Ben Mezrich som skrev förlagan, ”The accidental billionaires” – han skrev även ”Bringing down the house” som liksom denna blev film producerad av Kevin Spacey – har själv gått på Harvard. Filmen är inte direkt polemisk men syrlig i skildringen av collegelivet. Alla håller koll på alla. Övermänniskoideal odlas. När ”den finaste klubben i världen” har fest anländer en limousinliknande buss med ett lass unga kvinnor som ska fyllas och i bästa fall bjuda på strip gränsande till liveshow.
Det är delvis därför att han formats av denna miljö som Zuckerberg ser sin frälsare i ohöljde strebern och Napster-grundaren Sean Parker, när denne pank dyker upp för att suga sig fast vid Marks och kompisen Eduardos (Andrew Garfield) projekt. Justin Timberlake är underbart slemmig som ormen som slingrar sig in mellan de forna vännerna.
Historien är komplicerad. Inte bara vännen Eduardo drogs vid näsan. En trio äldre elitstudenter trodde att Zuckerberg arbetade på att utveckla ett socialt nätverk de hittat på: i verkligheten tog han, enligt filmen, deras idéer.
I filmen händer allt samtidigt. Vi följer uppbyggnaden av Facebook, samtidigt som handlingen kommenteras genom att scener från de följande två separata förhandlingarna med forna kompanjoner skjuts in.
I början känns det nästan som om det ska bli övermäktigt, också därför att Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin, känd som författaren till tv:s ”Vita huset”, har så mycket att berätta om alla miljöer och människor. De lurade bröderna Winklevoss är en sevärdhet i sig, kapproddare och löjligt perfekta Harvardgudar, utmärkt spelade av Armie Hammer i en dubbelroll. Plötsligt tar filmen liksom paus för att följa en rodduell i England, där Fincher roar sig med ”fake model photography”, ett sätt att manipulera foto så att verkligheten ser ut som ett modellbygge.
Det är snyggt, samtidigt som sekvensen är ett exempel på att Fincher har så mycket han vill få med att ”The social network” efteråt kan kännas som en svit av virtuosa anekdoter. I all briljans är den lite flyktig, inte riktigt det stora dramat om storhetsvansinne och svek.
Men som samtidshistoria: lysande. Tryck på ”Gilla”-knappen.