Mördande tråkigt. Frank Millers
"The Spirit" är proppfylld av film noir-klichéer, skriver DN:s Mårten Blomkvist.
Bilderna i Will Eisners serier om Spirit, en sorts korsning mellan Zorro och en film noir-detektiv, var storstadsromantiska på gränsen till det hysteriska. Frank Millers pratiga, mördande tråkiga filmversion kör definitivt fast i kärlek till serietidningsstorstaden. Allt utspelar sig i en asfaltsdjungel där det är konstant natt utomhus. Solen stiger dock uppenbarligen så fort man går inom dörren, eftersom persiennerna i alla inomhusscener är fällda och ljus silar in i fyrtiotalistiska ränder över ansiktena.
Var någonstans var alla superhjältar när Miller begick detta vansinnesdåd mot film noir? Skådespelarna, bland andra Scarlett Johansson, får strutta fram och tillbaka i borsalinohattar och högklackat och prata fram dialog som ska vara smart och cynisk men mest krälar på lägsta ordvitsnivå. Millers enformiga tablåer tillåter oftast inte mer än ett par steg åt höger eller vänster, och hur kan det ha undgått honom att han är ensam i världen om att vilja se Samuel L Jackson ännu en gång vifta med gigantiska vapen och skrika repliker som "Det finns inget jag tycker bättre om än att spöa skiten ur dig natten lång!"?
Storyn ser ut som något man kunde ha fått fram efter att ha matat David Lynch med LSD och bett honom återberätta "Jakten på den försvunna skatten". "The Spirit" är ännu en bekräftelse på paradoxen att inga filmer blir så obegripliga som de där figurerna pratar riktigt mycket.