Sedan Lasse Åberg fick sitt filmiska genombrott med ”Repmånad” 1978 har lika många människor som bor i Sverige, det vill säga svindlande nio miljoner, någon gång löst en biljett till en ”Lasse Åberg”-film. Under de gångna trettio åren har Åbergs alter ego, den tafatte folkhemshjälten Stig-Helmer i tur ordning åkt på charter, provat slalom, seglat, golfat och levt hälsoliv. Det är väl egentligen bara ”Sällskapsresan – eller finns det svenskt kaffe på grisfesten” (1980) som håller i sömmarna. De övriga är mest ett slags konceptåtervinning.
Men man måste erkänna att hela sviten sedd i backspegeln har ett visst etnografiskt värde. Stig-Helmer har ju troget gjort samma resa som sina generationskamrater: fyrtiotalisterna i medelklassen. Det kanske inte kommer som en fullständig överraskning att Lasse Åberg nu öppet erkänner att ”Stig-Helmer, c’est moi”. Eller att han på ålderns höst fått lust att gå i barndom. Hur många fyrtiotalister sitter inte just nu till exempel och släktforskar som besatta?
Den gamle vapendragaren Ole (Jon Skolmen) dyker naturligtvis upp, liksom ett varierat persongalleri ur huvudpersonens förflutna. Bäst är scenerna med huvudpersonen som barn och tonåring (även om de bägge unga skådespelarna dubbas med Lasse Åbergs vuxna röst). Men runt Åbergs egen rollfigur är det som om bristen på karisma närmast skapar ett vakuum. Och alla trötta skämt liksom dalar till marken som trötta höstlöv. Den enda som det är lite energi runt är dock den fräcka kusinen Hjördis (Tove Edfeldt) som med mycket möda och stort besvär lyckas piffa upp tonåringen Stig-Helmer och lura ut honom på Nalen.
Bortsett från scenerna på det gamla dansstället finns det inte mycket som svänger i ”The Stig-Helmer story” som bör vara en angelägenhet enbart för de allra trognaste fansen. I filmens nu är Stig-Helmer pensionären som stilmässigt hör hemma på Nordiska museet. Vi pratar om orgier i tv-hägrar, tokiga toppluvor, nummerskivetelefoner, högt uppdragna terylenbyxor, snörsandaler. Det mest moderna han tillåter sig är ett soligt ”Atomkraft? Nej tack”-märke. Det blir alltså dessvärre inte särskilt stor skillnad när tidsmaskinen sätter i gång och Stig-Helmer går på jakt efter sin barn- och ungdom. I synnerhet söker han sin första stora kärkek, den banjospelande frälsningssoldaten Annika.
Det enda riktigt trendiga med självbiografiska ”The Stig-Helmer story” är att Åberg i pressmaterialet talar om en gemensam nämnare mellan honom själv och hans mångåriga skuggjag Stig-Helmer: båda är ”autistic light”. Filmens 12-årige Stig-Helmer är till exempel killen som memorerar SJ:s tågtidtabeller utantill och hamnar i ”Tiotusenkronorsfrågan” på tv. I dag hade han troligtvis hamnat hos Bup.