Det är aldrig långt till nästa datoranimation eller explosion i Paul W S Andersons ”The three musketeers”. Det är fart och fläkt men Mårten Blomkvist saknar den romantiska känslan för Alexandre Dumas originalhistoria.
Athos, Porthos, Aramais och D’Artagnan – se där fyra namn som efter över 150 år fortfarande klingar som en trumpetstöt, en fanfar som lovar perfekta äventyr med ädelmod, oskuld, dekadens, rävspel, falskspel och svartaste ondska i övermått.
Det är något med värjorna. Hjältar kan ha alla möjliga sorters krafter och superkrafter, men Alexandre Dumas musketörer är nästan ensamma om att även välkomna varje envig som ett tillfälle att uppvisa stolthet och elegans.
Värjorna är den fysiska manifestationen av de verbala nålstick andra superhjältar och superskurkar får nöja sig med att utväxla innan de måste gå över till grövre och mer vulgärt artilleri.
Elegans och stolthet är dock inte ord man förknippar med brittiska regissören Paul W S Anderson, sedan han gjort sig känd som specialist på att göra överlastade mosbrickor med våld byggda på dataspel och biljaktsfilmer från 1970-talet. I hans ”The three musketeers” är det aldrig långt till nästa datoranimation eller explosion. Anderson har ingen romantisk känsla för Dumas; det här är ”The three musketeers for dummies”.
Athos (Matthew Macfadyen) dyker i Venedigs kanaler och är beväpnad med någon sorts paraplyliknande super-armborst som han använder som en kulspruta. Mylady (Milla Jovovich) sparkar som Michelle Yeoh i ”Crouching tiger, hidden dragon” (2000), och ägnar sig åt fasadklättring.
Gamla hjältar får uppenbarligen vänja sig vid denna behandling, nyss var det ju Sherlock Holmes och doktor Watson som gjorde comeback som actionhjältar efter att ha duschats med digitala steroider.
Andersons film är plattare än Guy Ritchies ”Sherlock Holmes” (2009). Men lyckas man vänja sig vid tanken på en ”De tre musketörerna” från en regissör för vilken originalhistorien uppenbarligen aldrig betytt någonting, får man medge att det ändå finns fart och fläkt i ”The three musketeers”, och att den är rik på miljöer och vackra kostymer. Skådespelarna får inte så stor chans att variera sig, men Macfadyen, Mads Mikkelsen och Christoph Waltz har ändå personligheter som går fram.
Det kan man tyvärr inte säga om Logan Lerman, som då han ska vara D’Artagnan, ung hetsporre upprymd över att ha kommit till Paris, mest liknar en valpigt upphetsad rymling från Bullerbyn. Man ledsnar på honom fortare än Mikkelsens diaboliska Rochefort. Paul W S Anderson tar sig stora friheter med Dumas berättelse, låter musketörerna flyga luftskepp och gullar till det mellan kungen och drottningen, men det enda fullkomligt oförlåtliga i filmen är Logan Lerman.