Filmrecensioner

”The tree of life”

Filmrecension
4

Titel: ”The tree of life”

Kategori: DRAMA

Regi: Terrence Malick

Medverkande: Hunter McCracken, Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn med flera

Längd: 2 tim 18 min (från 11 år)

Det är svårt att hitta en mer exakt bild av femtiotalet än barn på en grönskande förstadsgata som skrattande skuttar runt i ett vitt moln av DDT. Det är lika svårt att hitta en mer sliten bild av försoning med Gud än vita händer som öppnas mot himmelsljuset. Att få ihop bilderna i samma film är näst intill omöjligt. Men Terrence Malick försöker – och försöker och försöker, som det heter i sången – att få ihop vardag och evighet, himmel och jord, död och liv. Han har inte gjort så många filmer på de fyrtio år som gått sedan den förkrossande formfulländade debuten ”Badlands” från 1973. Kanske tror han inte att han kommer att orka med en till. I ”The tree of life” har han i alla fall satsat på att få med allt.

Ryktet om att Guldpalmsvinnaren skulle vara obegriplig eller sakna storyline är däremot helt ogrundat. Det är en sömlös, glasklar och ganska enkel historia, om än på en annan nivå än vi är vana vid. En medelålders man i något slags hög chefsbefattning, Jack (Sean Penn), drar omkring i rätlinjiga glasstrukturer och har livskris. Han vill hitta tillbaka till Gud, som han förlorade kontakten med någon gång i sin barndom. Minnets flod väller in, han möter sin bror, som dog ung, sin hotfulla pappa (Pitt), sin fromma mamma (Chastain) och hittar punkten där han gick vilse. Så småningom når han försoning med sig själv, kosmos, döden, möter änglar och finner mening.

Sen att historien inte berättas i den ordningen eller med bara en huvudperson eller utifrån bara ett perspektiv, det är en annan sak.

Berättelsen tillhör inledningsvis mamman, förvillande lik en prerafaelitisk ängel där hon svävar omkring utmed den lummiga villagatan med rödlockigt hår. Det var hon som lärde de tre pojkarna Nådens väg: Var tacksam. Älska livets och naturens gåvor. Lev i nuet. När sorgen efter sonen drabbar henne går hon ut bland träden och viskar eviga frågor till universums herre, och så störtas vi rakt in i en lång, spektakulär, symfonisk bildsvit av galaxer, undervattensliv, spermier, evolution, dinosaurier konception och vulkaner innan vi landar hos den vuxna Jack, alienerad i den hightechvärld som omger honom. Vi hör ett fragment av av ett telefonsamtal med pappan. En ursäkt. Ett ”du gjorde vad du kunde”. Ett ”jag tänker på honom [brodern] varje dag”.

Ett tag glider sedan bilderna omkring, som moln. Bryts. Bildar nya. Skingras. Förtätas. Nu och då, högt och lågt drar förbi. Atmosfäriska, närgångna bilder, som ur skyddsänglars synvinkel ackompanjerade av karaktärernas framviskade tankar. Lite på samma sätt som i inledningen till ”Himmel över Berlin” men framför allt som i Malicks tidigare filmer. Vi vet inte var vi ska landa, i nutid eller dåtid. Vi ser först bara ljusa bilder av familjen. Så småningom smyger sig våldet in. Den soliga faderns mörka sida. De andra lärdomarna: Lita inte på någon. Man kommer ingen vart med att vara god. Er mamma är naiv. Låt ingen tala om för dig vad du kan göra. Slå så hårt du kan.

Pitt gör sin bästa roll sedan ”Seven”. Man måste vara halvblind av förakt mot blonda sexsymboler om man ska kunna missa det den här gången: Han är en lysande skådespelare. Men han har en värdig motspelare i McCracken som spelar Jack som ung (och kunde ha varit Sean Penn som ung). Den unge skådespelaren har tillräcklig styrka och skam i blicken för att ge fokus och tyngd åt hela den molnlika filmen, som annars lätt skulle kunna skingras av en vindpust.

Berättelsen om hur Jack förlorade sin Gud och blev lik sin pappa är en av de starkaste som någonsin gjorts på temat trots att den bara fångas i korta, poetiska ögonblicksbilder.

Men allt det andra? Hur ska vi förhålla oss till det? Det är inte lätt att få ihop vardag och gudomligt medvetande på film. Många är kallade. Få är utvalda. Och av de få är nittionio procent ryssar. Malick har visserligen alltid haft blicken för ”det andra” i ett landskap. Det som varken är känslor eller estetik utan just närvaron av något okänt. I ”Badlands”, i ”Days of heaven”, i ”Den tunna röda linjen”.

Men han har blivit mer och mer explicit om det. Han har börjat prata sönder det. I ”The tree of life” går han över till ren predikan. Det är svårsmält. Det får filmen att vackla. Ibland känner man sig som om man sitter vid patriarkens köksbord i filmen: han som säger åt sina barn att vara tysta vid matbordet men själv pratar oavbrutet.

Det finns en genikult kring Malick som lägger sordin på helhetsupplevelsen av filmen. Men en sak kan man aldrig ta ifrån honom. Han kan göra bilder av de mest söndertröskade situationer så att man ser dem som för första gången. Kitsch blir konst. Kitsch blir konst. Fjällen faller från ens ögon, som det heter på bibliska. Hade han avstått från sin predikan hade man kunnat bli frälst på riktigt.