Första ”Twilight” var en rolig och överraskande film om en väldigt udda tonårsförälskelse. Bella (Kristen Stewart) var ny i plugget, bodde med sin pappa sheriffen, körde truck och var klumpig. Edward (Robert Pattinson) var underskön vampyr. När paret lärde känna varandra fick vi se förbluffande vampyrkonster, skratt, faror och en hel del svartsjuka från Bellas barndomsvän varulven Jacob (Taylor Lautner). Uppföljande filmatiseringar av Stephanie Meyers böcker verkade mycket lovade.

Sedan gick det utför. I ”New moon” blev Bella deprimerad. Så kom ”Eclipse” och Bella tvingades välja mellan kompisen Jacob och vampyren Edward – ännu en gång.

”Breaking dawn” inleds med att Bella och Edward äntligen gifter sig. Av ceremonin blir Bella så tagen att hon knappt kan gå och måste bokstavligen ledas fram till altaret av sin pappa. Så ser hon Edward och får styrka. Så är det filmen igenom. Bella är ingenting utan männen omkring henne och nu är hon dessutom gift. 18 år gammal.

Som Bella har Kristen Stewart i stort sätt bara ett uttryck: plågad. Samma min när en kompis råkar illa ut, när mamman är pinsam, när hon har sex, går i högklackat, ligger döende.

Pattinson har kommit långt på sitt utseende men med denna den fjärde Twilight-filmen har jag slutat häpna över hur snygg han är. Att han liksom Stewart har ett oerhört begränsat register gör att vi har en manlig och en kvinnlig huvudroll som knappt rör en min på två timmar.

Under smekmånaden blir paret gravida och undrar hur detta är möjligt. Först tror jag att sexualundervisningen i USA helt lagts ner, paret knullar ju nonstop, men så visar det sig att ingen av dem trodde att människor och vampyrer kunde få barn ihop. En enkel googling senare visar att Edward och Bella väntar en demonbaby.

Så spelas den amerikanska abortpolitiken upp. Bella vill behålla barnet trots att det dödar henne. Edward och gänget vill ta bort ”det”. Skall vi kalla det foster eller bebis – debatten är hård. Med Twilight-seriens reaktionära kvinnosyn och förtryckta sexualitet är det ingen gåta vilken sida av abortdebatten som vinner.

Twilight-böckerna har fått kritik för att de är konservativa och fyller ungdomars huvuden med omoderna ideal. Filmerna har ibland kunnat dölja detta. I ”Breaking dawn” lyckas man inte längre. Här uttalar våra unga hjältar gång på gång vikten av att skydda sin familj, eller vikten av att skapa en. Tonåringar kan väl hålla på med något roligare?