Oborstade karlar som sätter yuppieflickor på plats är en genre på uppåtgående. Äntligen börjar män ge igen på kvinnors område och säga sitt om kärlek. Mansgruppen ”Och vi som inte är Hugh Grant, då?” behöver komma till uttryck. Mike Chadway (Gerard Butler) har precis den där småalkade blicken och sliriga käften som man förknippar med en bitterpung som inte har fått de tjusiga brudarna. Han jobbar som tv-terapeut för män som känner sig snöpta av feminismen, ungefär som Tom Cruises karaktär i ”Magnolia”. Budskapet är att män inte kan förändras eller utvecklas så den som vill ha en snubbe får köpa sexiga underkläder. Naturligtvis är det honom tv-producenten och pangblondinen Abby (Katherine Heigl) får på halsen. Det är inget fel med att låta två känsloanalfabeter bråka i en timme och sen bli kära. Det är en odödlig idé. Problemet är bara att de (kvinnliga) manusförfattarna har glömt att göra någon av dem sympatiska eller roliga.
Till slut blir det bästa skådisen som vinner könskriget och skotten Butler slår Heigl med hästlängder. Det krävs en skotte eller australiensare för att det ska vara okej att spela buffel (som kolonialt underordnade är de jämställda med kvinnor). Butler lyckas få lite Mel Gibson-fart på tristessen och när han veknar gör han det ordentligt. Tredjeaktshånglet i hissen är betydligt sexigare än romcomhångel brukar vara. ”Han” får rätt. ”Hon” får fel. Prata snusk i två timmar, även om det saknar all humor, så blir det bättre sex – men en sämre film – än om ni pratar intelligent och roligt.