Det finns de som säger att sådant inte längre är möjligt i vår upplysta tid men legenden är sann:
Då månen står full möter vi åter på duken pubmadammen som spärrar upp ögonen och säger ”Förbannelsen vilar över Talbot Hall”, varulvsjägaren som spanar över heden och mumlar ”Gud hjälpe oss!”, och gamlingen som får pubdiskussionen att tystna med sitt ”Jag såg liken. Det var onaturliga sår.”
”The wolfman” är hygglig skräckbuskis, faktiskt kapabel att framkalla en och annan liten vällustrysning hos den som är svag för genren.
Benicio Del Toro är själv förtjust i de stilbildande skräckfilmer Universal gjorde så där 1930–40 och har varit drivande bakom nyinspelningen av ”Varulven” (1941). Den utspelade sig i 1940-talets Wales; här är handlingen flyttad till sent 1800-tal och det tycks onekligen som om Del Toro och de andra inblandade haft rätt roligt när de fått spöka ut skådespelare i deer stalkers och polisonger stora som Tjörn, och instruerat dem att spela så där superbrittiskt som det bara blev på Hollywoodbyggda hedar 1940: ”T’wasn’t no beast I seen before, I tells you.”
Anthony Hopkins nöjer sig dock med ännu en avmätt Hannibal Lecter-variant.
Själva ulven, i mask av varulvsveteranen Rick Baker, skrider till verket lite som en amerikansk fribrottare. Den mystik som Geraldine Chaplin som spåkäring försökt förläna odjuret far i väg i sällskap med huvuden och tarmar.
Å andra sidan håller denna atletiska best och hans lika spänstiga förföljare Hugo Weaving tempot uppe. Det blir lite kladdigt men knappast tråkigt när Del Toro arrangerar picknick i skogen.