Öppningsbilderna är chockerande. Under sin långa, men allt för korta karriär, hörde jag aldrig Michael Jackson ta en falsk ton. Inte ett steg han tog var laddat med mindre än all hans energi. Att se honom röra sig halvhjärtat över scen samtigt som han knappt orkar mumla ”Wanna Be Startin’ Somethin’” är att få ett slag i magen. Ryktena stämmer, tänker jag, Michael Jackson var utbränd när han avled. Slut som artist sökte han en utväg ur de 50 inbokade konserterna i London. Att göra denna utlämnande film om världens mest professionella underhållare är ett grovt och spekulativt övertramp. Ett sista försök att mjölka pengar ur en död kalv.
Så sitter jag och mår illa genom två tre låtar och märker knappt hur fantastisk Michael Jackson låter när han sjunger ”Human Nature”, bättre och mognare än när det begav sig 1982. Till ”Smooth criminal” sitter även dansen som den ska och jag tänker att detta är briljant dramaturgi: Slå först ner publiken, bygg sedan upp dem med Michael Jacksons musik.
I ”This is it” får vi följa The King of Pop under hans sista månader i livet. Repetitionerna inför hans stora come-back varvas med korta intervjuer med tårögda dansare och tacksamma musiker. Vi får även se en del av de filmade specialeffekterna som skulle projiceras under det som skulle blivit Michael Jacksons konsert. En mycket stilig omgörning av svartvita klassikern ”Gilda” med Rita Hayworth och Humphrey Bogart fast med Michael Jackson skickligt inklippt i. En ny 3D variant på Thriller-videon med den berömda zombie-dansen intakt. Kläderna som Jackson aldrig fick bära på premiären designades och koordinerades av ett världsomspännande team.
Och mitt i allt detta en väldigt gullig och märklig Michael Jackson. Ett 50-årigt väsen som rör sig som en tonåring. Otäckt avmagrad men leende och samlad. Trots att det bara är repetitioner får vi gradvis ett hum om vilken fantastisk konsertupplevelse detta skulle ha blivit hade Michael Jackson bara orkat hålla sig själv vid liv.