Inom science fiction talar fansen om att vad som eftersträvas är SOW, ”Sense of wonder”, ”känslan av förundran”. Den väcks av Kenneth Branaghs film efter serieförlaget Marvels berättelser om åskguden Tor. Från första anblicken av det kromblänkande Asgård, snarlikt ett skurknäste i en ”Mission Impossible”-film, där Anthony Hopkins som Oden sitter på en gigantisk gyllene tron med metall nog till en tvättmaskin på huvudet, tänker man ”Du kan inte mena allvar, Kenneth!”
Från tidiga regidebuten med ”Henrik V” 1989, en av mina favoritfilmer, till att regissera ett australiskt muskelknippe som grinar som GB-gubben medan han hojtar ”Ge mig en utmaning!” och mejar ned blå Frostjättar. Det är onekligen en regissörskarriär som skapar SOW.
Branaghs erfarenhet av Shakespeare borde ha kommit väl till pass i iscensättningen av en historia om mytiska krigare hungriga på hjältedåd. En gudinnas tal om att hon vill vara med om en strid därför att ”det kommer att berättas om den här dagen” påminner faktiskt om upplägget av talet inför slaget vid Azincourt, lysande framfört av Branagh i ”Henrik V”.
Men han tycks ha kastat allt eget kunnande överbord för att göra superhjältefilm efter, faktiskt, 1980-talsmodell. Det är överdimensionerade dekorbyggen – till skillnad från för trettio år sedan förmodligen utförda i dator – där skådespelare står under kupoler och säger svulstigheter till varandra. Det är svårt att tro men Kenneth Branagh måste mena allvar med alltihop: med Hopkins som har vitt skägg och inte kan tala i två minuter utan att säga ”min son” fyra gånger, och med Tors hammare som är så ful att jag sett brödburkar som ingett mer vördnad. Den platta dialogen försöker Branagh ge pondus genom att ha alla gudar att använda konstpauser, så att det låter som om de ständigt laddar för en maffig slutkläm som aldrig kommer. I finalen ska styckets skurk ösa sitt hån över Tor: ”Se på dig, oh mäktige Tor. Med all din styrka. Och vad hjälper dig den. Nu?”
Snärtigt. Goldfinger och andra skurkspydigheternas mästare måste rotera i sina gravar.
Respekten för gudarna förstärks inte av att Tor måste ner och slåss på Jorden, visserligen delvis för att bli en bättre gud av ett möte med Natalie Portman, men även för att i ett ädelt envig i en uppenbar produktplacering händelsevis smasha, av alla butiker, ett 7-eleven. Oh mäktige Tor. Är gudarnas dryck verkligen Slurpee?