Lilla Maj bor med sin farbror Sonny, tatuerare. När en storväxt mc-klubbmedlem slumrar till under tatuering, smiter Sonny in till tv:n. Maj passar på att tatuera vidare. Det blir rara barnteckningar över hela den sovande knutten. Sonny finner det säkrast att sätta Maj bakpå mopeden och fly stan. En rar, oförarglig historia där mesta personligheten sitter i de stilsäkra teckningarna. ”Tigrar och tatueringar” har en vag bilderbokskänsla, det är något med de noggrant möblerade miljöerna, och med förtjusningen i att använda tunna streck på ett sätt som anknyter till 1950-talets teckningsmode. Det är väldigt mycket barnfilm som barnfilm nu ska se ut för att appelera till medvetna unga familjer. Där är det tuffa lilla barnet som är smartare än den stora snälla fadersfiguren, där är cirkusen, som alltid dyker upp så lägligt. Inget får bli riktigt farligt, och så blir det inte riktigt minnesvärt heller.
Nåja, när det är så här pass snyggt och fingerfärdigt iscensatt, och väl dubbat till svenska, har man svårt att förarga sig. Fast man kan längta efter en riktigt oförbätterlig barnfilmspsykopat som Häxan från Väst i ”Trollkarlen från Oz”.