Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”

Kapten Haddock, Tintin och Milou ger sig ut på en actionfylld jakt.
Kapten Haddock, Tintin och Milou ger sig ut på en actionfylld jakt.
Det är fart och fläkt på rytande kalla hav och i svidande heta öknar när Spielberg gör film av Tintinserierna. Helena Lindblad tycker att en del av magin har gått förlorad men att detaljerna håller ihop nostalgibygget.
Filmrecension
3

Titel: ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”

Kategori: Familjefilm

Regi: Steven Spielberg

Medverkande: Originalröster: Jamie Bell, Andrew Serkis, Daniel Craig med flera. Svenska röster: Johan Hedenberg, Jesper Adefelt, Johan Rabaeus med flera.

Längd: 1 tim 47 min (från 11år).

Det börjar väldigt lockande med fantasieggande förtexter präglade av stilfull decoupage-teknik. De för tankarna till Saul Bass, mästaren i genren som bland annat jobbade med Alfred Hitchcock (inte för inte syns en snurrande färgspiral som påminner om ”Vertigo”). En skrivmaskin, som syns bland de första bilderna, ger en ironisk och humoristisk vink om att detta kommer att handla om serietidningsreportern som mycket sällan syntes skriva en enda artikel. Filmens unge hjälte introduceras också på ett sofistikerat sätt på en gatumarknad där han ritas av en gatumålare, så att man får se den tecknade Tintins ansikte. När man ser filmens Tintin går dessvärre ett stort stycke magi direkt förlorad för mig. Han liknar sannerligen inte serieversionen särskilt mycket med sin tillgjorda näsa, blanka min och larviga frisyr, som en 2010-talsman på fyrtiotalsmaskerad.

För den som suttit med huvudet i en buske under det senaste året, kan det vara värt att påpeka att höstens stora nostalgitripp för alla Tintin-älskare är tillverkad med så kallad motion capture-teknik som går ut på att skådespelare agerar i särskilda dräkter och sedan tolkas deras rörelser digitalt till en form av animation. Det kanske är att svära i 3D-kyrkan men när det gäller ”Tintins äventyr...” blir formen något av en halvmesyr som varken ger någon tilltalande animerad känsla eller känns ”verklig”. Det man vinner i rumslighet, djup och textur med den nya tekniken förlorar man när det gäller fantasi och illusion. I vissa fall, som när det gäller just näsorna, blir det riktigt klumpigt och fult när det gäller proportionerna. Tvillingdetektiverna Dupontarna, för att inte tala om Kapten Haddock med sin uppsvällda boll mitt i ansiktet, har näsor som är nästan lika stora som hela Tintins huvud.

Farten och äventyrsfläkten kan man dock inte klaga på. ”Enhörningens hemlighet” rymmer som bekant både rytande kalla hav och svidande heta öknar. Alltsammans börjar med att Tintin köper en elegant fartygsmodell av ett segelfartyg från 1600-talet. Han är dock inte den enda som vill åt den exklusiva leksaken. Ett mysterium med en ofattbart stor och dyrbar skatt rullas upp, med koppling till en viss kapten Haddocks släkt.

Tillsammans ger de två nyfunna vännerna, Hergés oförvägna reporter och den gravt alkoholskadade kaptenen, sig ut på jakt på de sju haven för att sedan kraschlanda i Sahara. Under den mödosamma färden mot gåtans lösning blir det så mycket saltstänkt pirataction att man tycker att upphovsmännen bakom ”Pirates of the Carribean” borde få en del av vinsten. När det gäller den andra stora inspirationskällan för de fartigaste scenerna, Indiana Jones-filmerna, räcker det ju med att Spielberg flyttar lite pengar mellan sina egna konton.

Även om det mest handlar om stora penseldrag och högljudd action finns det tillräckligt mycket fina detaljer för att nostalgibygget ändå ska hålla ihop. Lilla vita Milou är en filur som laddar många scener med pigg energi, Bianca Castafiores glaskrossande operastämma används på ett roligt sätt och Haddocks sprithallucinationer är underbart galna – som när han börjar elda i en liten livräddningsbåt mitt ute på havet. Det finns också gott om eleganta och visuella finesser när det gäller övergångar mellan scenerna, som när livbåten förvandlas till en miniatyr i en vattenpöl mitt inne i en stad.

Blir det fler filmer hoppas jag på ruskiga ”Tintin i solens tempel” eller varför inte den lätt hallucinatoriska ”Tintin och den mystiska stjärnan”. Hur är det nu den gamla skivan börjar? ”När en stjärna från himlen faller, får du önska vad du vill”...