Inledningsvis ser det inte alls så dumt ut i ”Tjuvarnas jul” – man förstår associationerna till Charles Dickens värld, och scenografi, kläder och snickerier larmar om spänning, mystik, julhemligheter. En gammaldags julsaga om det nu inte vore för Klappsnapparna.
De härjar nämligen i hela stan, denna ljusskygga liga gäckar både allmänheten och polisen, och med tjyvpackets credo är marknaden i stort sett oöverskådlig och outtömlig. De stjäl nämligen bara från dem som är något rikare än de själva. Och vem skulle kunna vara fattigare?
Man har knappast sett ett slikt nerslitet gatupatrask, trasorna hänger, allt är lappat, inget är helt. Det är madam Bofvéns gäng som lurar runt hörnet:
Kurre, Bongo, Skuggan, Trollet. Det är ett kalenderkoncept som säkert har möjligheter att nå fram till barnen, särskilt de mindre, kanske till och med de minsta, om de nu inte skräms bort av den påfrestande musiken, som härjar fritt (den är bra, men alltid för mycket), de läskiga rösterna och de många elaka människorna. När de inte väser eller viskar eller skrockar är det Stort teaterspråk med tydligt tal och yviga gester. Det snubblas rätt mycket också.
Stefan Roos och Per Simonsson, som tillsammans både har skrivit och regisserat årets kalender, har som sagt skapat en hygglig Dickensstämning i bilderna, men frågan är väl vilken bok de läst, och inspirerats av. Finns här också Dickens samhällskritik, hans attack på fattigdomen, hans kamp mot maktmissbruket? Det ser lite tunt ut i del 1–3, men de har 21 avsnitt på sig att täcka upp inledningens något svajiga moral. Eller avsaknad av den.
Det ser nästan lite väl improviserat ut. Efter de första tre avsnitten har den innerligt gode, men ack så misslyckade, ficktjuven Kurre (Gustaf Hammarsten) fått en dotter på halsen (hon finns med redan från början).
Kurres första tanke är att lyda Madame Bofvéns råd och lämna bort flickan till barnhemmet (föreståndaren görs av en briljant Claes Månsson), men snart veknar hans tjyvhjärta, det är ju ändå hans lilla flicka – och kanske kan man på tjuvars vis dra lite nytta av henne? Hon får bli en av dem.
Charlie (Tea Stjärne) lyckas med sitt första uppdrag som snattare och tilldelas gängets hedersmedaljong. Vi gläds med henne, men det känns inte riktigt helt bekvämt.
I bakgrunden hotar etablissemanget, polisen, polismästaren och borgmästaren.
Grå eminenser, som hotfulla skuggor. Här finns en märklig svart bok som kan komma att spela en stor roll, här finns uppgjorda planer bakom lyckta dörrar, här syns makten konspirera mot medborgarna. Det är lite spännande, men slår lite för ofta över i Pippischabloner, inte så lite Pippi heller. Inte så lite omodernt, faktiskt. Ganska så utomordentligt omodernt.
Konstigt nog tycks Klappsnapparna vara det största samhällshotet över huvud taget. Alla fruktar gänget – samtidigt som de är kopiöst usla på sitt jobb.
Det är svårt att förstå att så framgångsrika tjuvar klär sig i trasor och tvingas äta tre dagar gammal gröt. De har inte ens pengar att sy i en knapp, och bor i ett veritabelt råtthål.
Det var inte jag som kläckte den invändningen, det var en 7-åring strax bredvid mig.
Charlie, Kurres dotter, frågar vid ett tillfälle, ”men är det riktigt rätt att stjäla”? Kurre säger det inte rätt ut, men kommer ändå undan med gängets arbetsmoral, alltså: ”Vi stjäl bara från dem som har mer än oss”.
Konstigt nog förväntas vi också köpa det axiomet. Förr gällde det att ”ta från de rika och ge till de fattiga”, så långt i ”Tjuvarnas jul” gäller den betydligt mer samtida girigheten, ett allas krig mot alla: Har du en krona mer än jag är du ett legitimt offer.
Det är kanske inte upphovsmakarnas uppsåt, kanske blir det klarare efterhand. De försöker göra en kul, skojig, busig adventskalender, men de riskerar också att springa rakt in i ett minfält. Om de har tur ser både barnen och föräldrarna den roliga, skojiga, fantasifulla sagan. Har de otur ser samma barn och samma föräldrar en betydligt mer reaktionär historia, mindre genomtänkt, mer trivial än lovligt. Mycket återstår att se.
Det famlas rätt bra just nu efter ett julkalenderspår som håller klass över en längre period. Nu ser det år efter år ut som om den enda riktningen är att göra något komplett annorlunda än året innan. Kan se nyskapande ut – men i ett längre perspektiv blir det bara vingligt.