Två skådespelare i ett hus, en förort, San Diego, Amerika. Huset hemsöks, det har (givetvis) något med henne att göra, Katie. Normal tjej, pluggar, normalt förhållande. Micah, sambon, handlar med aktier, teknikbög. När konstiga saker börjar hända i huset vill han givetvis filma allt, banda allt, ljuda allt. Han funderar nog mer på You porn än You tube.

Något är besatt i något annat. Kan det vara något annat än en kvinnokropp? Skulle inte tro det. En subjektiv kamera skall registrera allt åt oss, särskilt när paret sover. I efterhand kan de sedan se vad som hänt under natten. Dörrar stängs, det knirkar och det knarkar. Faktum är nog att man hade behövt något rejält uppåt för att kunna leva sig in i detta. Tänk, det är kanske liasom en drog?! Kan vara en dröm! Livet kan vara som en påse också.

Nåväl, det onda, stora, hemska vill in där, till Katie, under täcket, och stanna kvar. Skrämma bort alla andra som vill samma sak. Döda om det blir nödvändigt. Bli ensam.

Och den som blir besatt, skall snart besätta.

Man kan bli skrämd och man kan bli rädd. Ibland. Det är lite olika. Någon berättar en historia för oss, det går tio, tjugo, trettio minuter, uppemot en timme. Vi sitter och lyssnar fascinerat, och har det fint ihop. Det är klart man blir jävligt skrämd när någon då plötsligt drar upp volymen på högsta, reser sig upp, hoppar och gallskriker i tio sekunder. Man sätter sig ner och fnissar och säger: ”Gud, jag höll på att dö”. Sedan blir det kaffe & kaka.

Rädd är man däremot i dagar efteråt. När det verkligen gäller. I veckor. Det finns skräckfilmer som förstört halva mitt liv. Och jag ser gärna om dem, och jag går gärna igenom det igen. Och igen. Men jag avskyr verkligen när någon kryper upp bakom mig och skriker i örat, för något så extremt banalt som att se mig rädd i ett enda ögonblick.

Två grytlock kan funka.

Jag sitter igenom 86 minuter tokhajpad amerikansk skräck - och ser inte skymten av den. Den har kreerat ”building buzz” på You tube och nätet - det finns inget kreativt alls i vare sig berättandet, sättet att berätta, manus, regi, skådespeleri. Skådespeleri förresten. Nej, inte en skymt av det heller.

Effekterna har gjorts på high school, för roliga timmen, som fritt valt arbete. De är riktigt - skrämmande.

Kejsarens nya kläder? Ja, eller Kejsarens gamla kläder. Det är i alla fall the same old story. Blir den inte allt vanligare för var dag just nu? En vilsen bransch söker sin själ. Vi har några färska svenska exempel att fundera över.

Och i stort sett varenda kritiker och filmjournalist, världen över, har försökt överträffa varandra i att förstå ”fenomenet”. Vem vill inte hajja det nya? Säg bara nätet i din nästa lansering, och en fullständigt hyperängslig filmbransch löper amok.

Det är väl ändå det riktigt skrämmande med den här historien.

Lång näsa och lurad. Du med, och jag med.

Johan Croneman