Vi ställer oss givetvis alla samma fråga: Varför? Det finns inget bra svar. Vi får anta att det handlar om pengar. Den lär ha kostat 125 miljoner dollar att göra. Det blir lite av ett mysterium. Nästan en miljard! För vad?

Jag har sett om Paul Verhoevens original många gånger utan att bli imponerad, Philip K Dicks historia är givetvis fantastisk, jag föll aldrig i farstun för Arnold Schwarzenegger. Det skulle bli hans ”seriösa” genombrott, det finns väl ingen som på fullaste allvar betraktar honom som skådespelare?

Paul Verhoevens film äger dock originalitet, nytänkande – det gör inte Len Wisemans försök till nyskapande. Det blir bara ledsamt.

Kanske är det också på det viset att möjligheten till ett inplanterat minne inte längre är en fantasi, verkligheten är nästan här, när Colin Farrell jagar runt efter sitt liv och sitt gamla jag blir vi varken överraskade eller imponerade. Eller förfärade.

Colin Farrell är inte heller han en stor skådespelare, det är trögt och segt och endimensionellt – och det är ju särskilt misslyckat i en historia som vill vara minst tredimensionell, mångbottnad, möjlig att tolka på många sätt och vis. Det kräver en karaktär med många sidor, en skådespelare med många kvaliteter. Colin Farrell är liksom bra på att titta rakt fram.

Det är ruskigt mycket action, det jagas givetvis runt i parti och minut, det är ändå svårt att känna sig riktigt inblandad och engagerad. Det bästa man kan säga är nog att det går fort, alla har bråttom, och det går snart över.

Det är en lättnad.