Det är livsfarligt att leva. När pappan dör förändras allt för den lyckliga familjen. Dottern Simone tar sin tillflykt till en magnifik magnoliafikus. ”Trädet” är ett ömsint vardagsporträtt av en familj efter den största tänkbara förlusten.
Trädet är en väldig magnoliafikus, som sträcker sina rötter efter vatten in under familjen O’Neils hus i Australiens torra outback.
Trädet är också grenarna på lilla Simones teckning av sin släkt. På de senast tillkomna grenarna hennes pappa, hennes mamma och hennes tre bröder. Två storebröder och en liten en, som vägrar prata.
Och trädet blir en tung metafor för den sorg som kommer att drabba dem.
Livet är farligt att leva och döden kan slå till när man minst anar det.
Med slående naturlig enkelhet och utan att suga all must ur möjliga sentimentala vändningar berättar Julie Bertuccelli om döden och livets obeständighet till och med för ett åldrigt och till synes evigt levande urträd.
En dag dör Simones älskade pappa och redan i anslaget förstås livet som en livsfarlig utmaning av döden. Pojkarna cyklar utan att se sig för som om de branta vallarna vid landsbygdsvägen var en svindlande skateboardramp. Simone och bästisen ställer sig under järnvägsbron och skriker för full hals där den skakar och dånar av passerande tunga godståg. Pappa flyttar hus över obevakade järnvägsövergångar där den breda lasten sveper förbi hinder med en hårsmån tillgodo.
När pappa dör gör sorgen sitt intåg i den lyckliga familjen.
Mamma Dawn – spelad av en känslig och nyanserad Charlotte Gainsbourg – blir länge helt förlamad. Simone – spelad av en fenomenal Morgana Davies – tar sin tillflykt till trädet, i hennes föreställningsvärld själva urbilden för den beskyddande, saknade pappan, där hon kan tala med honom.
Det är hos de två sorgens, saknadens och till slut den obönhörliga livskraften speglas.
Vägen mot en fortsättning är inte lätt. En ny man träder in i familjen när trädets rötter spräcker vattenledningar och husgrund, med svartsjuka som följd. En tyfon sveper in med våldsam kraft. Naturen är ständigt nära; ödlor, myror, fladdermöss, fallande trädgrenar tränger sig in. Vid badutflykten rasar vågorna och en väldig manet skrämmer vettet ur Simone, som förebådande den hotfulla upplösning och ensamhet hon känner väntar i att växa upp.
Hade man önskat något ytterligare i det sammanhanget hade musiken, konventionellt pianoklink och stråkar, fått ge plats för mer av naturens ljud.
Kvar dröjer ett ömsint vardagsporträtt av en familj som överlever, var och en på sitt vis, och åtminstone för Dawn och Simone, deras allra största tänkbara förlust.