Trettio års kamp har gett resultat

Inblandad i fem utställningar i sommar och med ett bokmanus att avsluta är Barbro Werkmäster lite svår att få tag på. De sista skälvande dagarna före semestern har varit hektiska.

Hon är pionjären, nestorn som tog initiativ till den stora utställningen "Konstfeminism" som nu landat på Liljevalchs i Stockholm. Hon var med i början av 70-talet när de kvinnliga konst­närerna inte fanns med i de konsthistoriska böckerna. Tillsammans med Anna Lena Lindberg påbörjade hon då sin kamp för att förändra den enögda bild av svensk konst­historia som ditintills rått.

Så sent som inför kulturhuvudstadsåret 1998 stoppade två kulturinstitutioner hennes och konstnären Kerstin Died­richs idé om en tillbakablickande utställning med kvinnlig konst med samma argument som för trettio år sedan.

- Det ansågs inte vara tillräckligt intressant som konst. Kvalitets­begreppet har alltid använts som en strategi för att plocka bort kvinnorna.

Men nu är tiden mogen. Efter decennier av enträgna påtryckningar har en större medvetenhet vuxit fram om att vad som anses vara kvalitet är kopplat till kön.

Men det är inte bara en utveckling framåt som gjort en utställning som "Konst­feminism" möjlig - det handlar också om en cirkelrörelse där det som det individualistiska 1980-talet hånade nu återigen betraktas som relevant och värdefullt. Kollektiva satsningar. Identifierandet av konst som beskriver en kvinnlig verklighet. Och dessutom ett omvärderande av de estetiska uttryck som kvinnorörelsens konstnärer använde sig av.

- Många som kommer till utställningen är tagna av att det är så fantastiskt bra verk. Tidens gång har gjort att vi nu ser på 70-talets konst med nya ögon.

Då handlade många kvinnors konstnärskap om att uppvärdera den kvinnovardag de levde i på grund av sin kvinnoroll, med barnavård, hushållsarbete och en man som krävde sitt.

Sedan kom 80-talet och konsten blev mer teoretisk och mer introvert - fokuserade på den individuella erfarenheten och hos kvinnliga konstnärer på den egna kroppen. Det var en naturlig utveckling av 70-talets utforskande av kroppen, menar Barbro­ Werkmäster.

- Konstnärerna utvecklades och lade till fler dimensioner både estetiskt och innehållsmässigt.

Vad ser du då för tendenser i nutida kvinnors konst?

- Våldet mot kroppen är ofta före­kommande, gestaltandet av det sexuella utnyttjandet av kvinnan har en annan skärpa.

Samtidigt som "Konstfeminism" visas i Stockholm ställer Mjellby konstmuseum i Halmstad ut kvinnliga svenska modernister på utställningen "De berömda och de glömda".

Museet, som är tillägnat konstnärskollektivet Halmstadgruppen, har tidigare gjort utställning på utställning med manliga modernister och kände att det nu var dags att nyan­sera bilden. Barbro Werkmäster kontaktades och hon har blandat stora namn som Sigrid Hjertén med mindre välbekanta som Siri Meyer.

Varför behövs en sådan utställning?

- Därför att de här konstnärerna måste upp i ljuset, in i det allmänna medvetandet. När vi återupptäcker dem så skriver vi också om konsthistorien.

Utställningar med bara kvinnliga konstnärer får alltid kritik för att sammanklumpa konstnärskap som egentligen bara har könet gemensamt. De kvinnliga konstnärerna riskerar att bli ett inkvoterat alibi som inte tas på allvar, säger kritikerna.

Inför "Konstfeminism" reage­rade de kvinnliga konstnärerna i För­eningen JA! på vad de uppfattade som alibitänkande från de inblandade institutionernas sida.

Under en presskonferens som också var en performance presenterade de statistik på hur dåligt representerade kvinnor var på de tre institutioner som producerat utställningen och krävde att de skulle skriva på ett avtal där de förband sig att genom aktiva åtgärder förändra snedfördelningen. Och inte bara gömma sig bakom den stora fina feministutställning som de nu gjort.

Barbro Werkmäster är inte alltför imponerad av JA!:s argumentering.

- Deras undersökning höll inte måttet och att dessutom göra en presskonferens till en performance är att gömma sig bakom konsten. Jag kan inte diskutera med ett konstverk, om jag gör det så blir jag en del av konstverket och det vill jag inte. Däremot är det bra att konstnärerna bildar en förening för att själva ta tag i obalansen mellan könen, vilket har gjorts förut men behöver göras på nytt och på nytt.