Titta! Där på en gata på Manhattan! Det är en julgran! Det är ett tält med blå kräftlyktor! Nej, det är Nicolas Cage i en läderrock stor som Eurotunneln och med blå energiplasmaklot i händerna! Han är indragen i en kamp, en strid där han kämpat ensam i decennier: en dag ska han få en Oscar som Bästa installation.
Man fängslas mer av denna Nicolas Cages privata Don Quijote-insats än av historien. ”Trollkarlens lärling” är ett tjatigt höttande med med magiska ringar och käppar.
Cage gör den gode trollkarlen Balthazar, sedan århundraden på jakt efter ”den främste merlinalen”, en yngling som ska ha den magiska kraft som krävs för att döda den onda häxan Morgana.
Efter att ha sökt på varenda kontinent hittar Balthazar sin hjälte i – nu blir ni överraskade – New York. Fysiknörden Dave (Jay Baruchel) får efter snabbutbildning kasta sig in i fejden med onde trollkarlen Horvath (Alfred Molina). Horvath vill släppa lös Morgana och all hennes underbara elakhet ur hennes tillfälliga fängelse.
Det hjälper inte hur mycket ramsor som uttalas och hur många mystiska cirklar som manas fram ur källargolv, alla turer slutar ändå med att Alfred Molina och Nicolas Cage står någonstans i New York och under ilsket grimaserande kastar klot och strålar på varandra.
Man tycker att någon av de tre manusförfattarna skulle ha noterat att det blev repetitivt efter att under en fajt ha låtit en av kombattanterna utropa ”Och nu är det min tur!”.
Men som allt annat här är dialogen tillkommen med autopiloten på. Skådespelarna är bara rundningsmärken för datoranimationerna; det är knappt de unnas tid att haspla ur sig sina hot och spydigheter innan det är dags att ducka för eller slunga i väg nästa energitomtebloss.
I själva slutstriden får en kullslagen Cage vänta med att resa sig för att Molina ska hinna presentera nästa diaboliska trick – han sätter fart på bronstjuren vid Wall Street – på långrandigt superskurkmaner:
– För en matador, som stångas av en tjur, kan det ta upp till tre dagar innan han dör. Låter obehagligt, inte sant?
Jo, det kan man föreställa sig; som besökare på ”Trollkarlens lärling” vet man vid det laget en del om att plågas i väntan på slutet.