I USA har delar av det judiska etablissemanget redan sagt ifrån med full hals: Detta är inte en fullt ”objektiv” skildring av konflikten mellan palestinier och israeler, den lämnar alldeles för mycket utrymme åt den palestinska saken.
Och det får man nog hålla med om.
Här finns ett försök av Julian Schnabel att försiktigt, försiktigt ge sig på att nyansera en konflikt som särskilt i amerikansk politik, och i amerikanska medier, sällan getts en annan bild än den extremt Israelvänliga.
Skulle jag försöka hitta något drag i Julian Schnabels tillvägagångssätt (filmen bygger på den palestinska journalisten och författaren Rula Jebreals självbiografiska roman med samma namn) som jag ställer mig tveksam till så är det just den ”fina” balansakten. Han hade inte behövt hålla igen över huvud taget – styrkan i hans film är de personliga relationerna, inte den politiska konflikten, och han behöver givetvis inte någonsin stå till svars, inför någon, varför han valde just dessa personer, i just detta landet, i just denna mycket speciella historiska situation.
Det är en fiktion, hämtad ur en verklighet, sedd ur just dessa människors perspektiv. Silad igenom Schnabels ögon som filmare. För mig får han gärna göra en film om Rudolf Höss som älskad familjefar – påtryckningar på filmare och konstnärer blir allt vanligare, och vi går mot allt bistrare tider tycks det som.
Filmen tar sitt avstamp i Jerusalem 1948, den judiska Staten Israel deklareras, strider bryter ut mellan de nya israelerna och de palestinier som fått för sig att landet också tillhör dem.
Den unga välbeställda kvinnan Hind Husseini (mycket fint spelad av Hiam Abbass) stöter mitt i natten på ett femtiotal barn på flykt undan bomberna, hon tar dem genast till sitt stora hus, fler och fler barn strömmar till – det är början på det som så småningom blir Dar Al-Tifel-institutet, ett slags internatskola för övergivna flyktingbarn, barn vars föräldrar dött i strider etcetera.
Hind Husseini driver detta unika utbildningscenter, med särskild inriktning på flickors och unga kvinnors utbildning, fram till sin död 1994.
Till skolan kommer imamen Jamal (den suveräne Alexander Sidding) med sin dotter Miral (Freida Pinto). Mirals mamma har i desperation och depression simmat ut i havet och aldrig återvänt, Hind blir Mamma Hind. Resten av historien, fram till i mitten av 90-talet speglar i huvudsak dessa tre personers inbördes förhållanden, framför en alltmer framträdande politisk fond formas deras individuella liv och deras gemensamma öden.
Julian Schnabel säger inte ett endaste dugg om Staten Israels legitimitet eller berättigande. Han berättar historien om några som hamnade utanför, om politisk radikalisering, religion – framför allt: Hur tar man ställning, och vilka vapen är vassast? Hind Husseini sliter hela livet med sin utbildning, sina unga lärare – kunskap är makt. Pappa Jamal har i dottern Mirals ögon alltför länge gömt sig i moskén.
Miral träffar som 17-åring den äldre militante Hani (Omar Metwally), hon dras in i krigshandlingar, hon finns plötsligt i utkanten av terrordåd.
Eric Gautiers foto är excellent, vackert och levande, Freida Pinto som Miral växer så det knakar med uppgiften, hennes trots sitter både i kropp och replik och skapar sann trovärdighet.