Bröderna Joel och -Ethan Coen har alltid gillat figurer som uttrycker sig kärvt men färgstarkt. Lyssna på den tvivelaktiga privatdetektiven som berättar i inledningen till deras allra första film, ”Blood simple” från 1985:
”Världen är full med såna som beklagar sig. Men sanningen är att det aldrig finns några garantier. Du kan vara påven i Rom, USA:s president, eller Årets man eller nåt; alltid kan nåt gå snett. Och sätt i gång då, beklaga dig, gå och snacka med grannen, be om hjälp, och se honom springa i väg. I Ryssland, sägs det, har de lagt upp det så att alla hjälper varandra…det är tanken, i alla fall. Men jag vet hur det går till i Texas och här…får du klara dig själv.”
Bröderna Coen presenterade sig själva i dessa rader. I filmer som ”Fargo” (1996), med den lille bilförsäljaren vars stora planer går fruktansvärt fel, eller ”No country for old men” (2007), där ett spår av blod plöjs upp efter drogmiljoner på villovägar, och till och med i komedier som ”Barton Fink” (1991), med en manusförfattare vilse i Hollywood, har bröderna sedan gett exempel på hur människor får klara sig, ensamma – gastkramande ensamma.
Den krassa detektivens attityd liknar bröderna Coens. När det går snett får figurerna i Coenfilmer inte mycket utrymme att beklaga sig. Världen är grym. I Joel och Ethan Coens filmer vet människor från början att det inte är någon idé att drömma om Ryssland eller något annat himmelrike.
I ”True grit” är bröderna i gång igen. En av de första replikerna lyder ”Inget är gratis utom Guds nåd.” Vi är tillbaka i hårt Coenland, med lakonisk poesi i ord och bild.
Denna gång är det en västern, 14-åriga Mattie (Hailee Steinfeld) har förlorat sin far. Han har mördats av en skurkaktig anställd.
Mattie vet att mördaren går fri om hon inte själv tar hand om saken. Hon lejer den enögde, obors-tade ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges), en sorts frilanssheriff, att spåra upp och gärna ta kål på illgärningsmannen.
Mattie ska med på jakten: ”När jag betalar för något vill jag ha det på mitt sätt.”
I ”True grit” går figurerna i paltor men för sig som om de agerade i en Shakespearepjäs. Filmen bygger på en roman av Charles Portis – 1969 filmades den med John Wayne – och bröderna Coen har förälskat sig i dialogen och lyft repliker direkt in i filmen. Människorna talar omständligt, utan sammandragningar som ”don’t”: ”I do not know this man.”
Den deklamatoriska stilen gör att bara ett försök att få ett annat sovrum på ett pensionat kan bli en sorts duell. I ”True grit” är mycket spänning förlagd till ordstrider.
En poäng med det är att det blir rimligt att en 14-åring kan hävda sig. Mattie vet att hon är bättre på ord än de flesta. Hon blinkar inte ens när vuxna försöker avfärda henne. Hon är en av de hårdaste i filmen; Oscarsnominerade 14-åringen Hailee Steinfeld är lysande, det är ett högt betyg för en barnskådespelare när revolvermannen i en västern försöker bli av med barnungen som vill med på hämnarstråt och man i publiken absolut inte vill att han ska lyckas.
Västernfilmen har ruskats om och sprättats upp och sytts ihop på nytt sätt många gånger. Nu var det dags för Coenstoiker att sätta sig i sadlarna.
Det är underhållande, men inte högsta Coenklass. ”True grit” är dömd att bli ihågkommen som ”den som inte var ’No country for old men’”.
I den var varje skruv hårt åtdragen. ”True grit” förlorar sig ibland i det burleska; där känns det inte som om bröderna har något nytt att komma med, mer som om filmen trampar vatten.
Men som bröderna också visade redan i ”Blood simple” har de känsla för det amerikanska landskapet, ödsligheten, de stora vidderna, himlen som välver sig högt. Det lyfter ”True grit”. Bröderna Coen vågar låta favoritfotografen Roger Deakins ställa sig långt, långt bort med kameran, så att hästar och människor blir små och landskapet stort, och vi får det västernfilmer alltid gett och som ofta saknas i dagens väl tv-influerade filmbilder: luft att dra ner i lungorna.