Vem som än går eller har gått i skolan känner igen sig i ”Tusen gånger starkare”. De stränga grupperingarna. Killarnas nördar i en. Den dyrkade charmknutten, klassens pratsamma centrum med sitt gäng i en annan.

De tysta tjejerna i en. De tjejiga tjejerna i en annan, de som låter sig värderas och definieras som sexiga eller inte av killarna och som gör sig dummare än vad de i själva verket är.

Det är killarna som bestämmer takten. I klassrummet med lärarnas goda minne. På skolgården där varje rörelse över gruppgränserna noteras med skräck och häpnad.

”Tusen gånger starkare” är historien om hur tjejerna i en nia tillsammans höjer rösten för att höras och hur ett par lärare avslöjas som allt annat än jämställdhetsivrare.

Som i tv-seriepärlorna ”Ebba och Didrik” och ”Glappet” är det manusförfattare Christina Herrström och regissören Peter Schildt som samarbetat. Lite snällare och tydligare här, lite mer entydigt och mind­re mångbottnat, det är sant. Det har att göra med själva underlaget. Christina Herrströms egen populära ungdomsbok har den så kallade könsmaktsordningen för ögonen. Ett slags uppföljare till 70-talets tv-serie ”Tjejerna gör uppror”.

Men den är genuint sympatisk. Och sann, även om klassen är hanterligt stor (eller liten) och enhetlig, märkbart saknar både en normal nias uttråkade sistabänksittare och verkar utspela sig i en innerstadsskola för duktiga medel­klassbarn.

Därmed sagt att den inte liknar amerikanskt konfliktladdade skolfilmer, som ofta tar i så de spricker i sin pedagogiska nit – och alltid har en lärare i hjälterollen. Inte heller Laurent Cantets briljanta strukturkritiska ”Mellan väggarna” häromåret.

Här är det Signe (Judith Weegar) som är filmens berättare. En mörk och späd tjej som tiger och gör sitt, som alltid har alla rätt på proven och som låter sig förvaras i skolan i väntan på världen och allt som hon ska göra ”sen”.

Sen blir ”nu” när blonda Saga (Julia Sporre) gör entré i klassen. Hon har sett världen, hon talar flera språk och framför allt vägrar hon att finna sig i klassens oskrivna regler och orättvisor. Hennes ögon smalnar och hon får ett bestämt drag över munnen när hon utmanar allt från matsalens givna platser till att i några träffsäkra scener avslöja lärarnas ingrodda efter­givenhet mot de invanda mönstren.

Som alltid har Peter Schildt ett utsökt handlag med och gehör för de unga skådespelarna, liksom med de vuxna.

Som alltid berättar han med flyt och rytm. Kort sagt: han har gjort ett underhållande stycke film, som säkert inte bara gör Signe tusen gånger starkare.