När vi först möter den svenskiranska konstnären Fatemeh Gosheh, är hon en ensamstående tvåbarnsmamma som varvar målande med sjukhusjobb. Hon är trygg i sin identitet som dansant kvinnorättskämpe med fokus framför allt på hemlandets patriarkala strukturer. En iranskfödd, muslimsk man borde sålunda vara hennes sista val.

Men när hon möter landsmannen och filmaren Isa Vandi ställs alla övertygelser på spel. De blir handlöst förälskade. Men att sova med fienden visar sig medföra lika mycket sorg som glädje för Fatemeh Gosheh.

Det låter som ett romantiskt Hollywood-drama, men är i själva verket en dokumentär i form av en svit videodagböcker som dokumenterar parets stormiga förhållande under sju års tid. Det är ibland plågsamt privat. Ingen av dem väjer för det som är patetiskt, pinsamt, förödmjukande, svartsjukt eller tokigt i ett förhållande där kärleken frontalkrockar med ideal och vardag – allt det där som de flesta av oss vill stänga dörren om.

Amatörestetiken har sina sidor, det är många scener med dåligt ljus och tårfyllt prat in i kameran, mycket hålla-kameran-i-handen-och-filma-sig-själv. Inte så snyggt kanske, men hypereffektivt när det gäller att låta den här stormiga kärleksrelationen komma krypande in under huden. Det är något väldigt rörande i parets envetna kamp för att försöka behålla – och det gäller bägge – sina identiteter samtidigt som de försöker bygga ett liv tillsammans. Det är naturligtvis inget kulturellt betingat problem. Det finns fömodligen få saker som är mer universiella. Om allt är äkta eller inte känns ganska oväsentligt. Känslan av generositet, att de delar med sig av sin historia – lärorik för de flesta – är väsentligare.