På väg hem från Görel Cronas debutfilm ”Tysta leken” är hela jag ett gående frågetecken. Det är lite för mycket.

Jag förstod lite om vad som hade hänt mot slutet, jag tror till och med jag var rätt säker på vem det hade drabbat – i alla fall en av de tre möjliga.

Men vad gjorde då de andra där?

Vi får plötsligt en tillbakablick, en super8-film som skall ge oss alla en bekräftelse. Men på vad?

Har de en timme på sig att klippa om slutet i eftermiddag, innan kvällspremiären, så skulle jag nog ta den möjligheten.

Tre kvinnor möts på en herrgård i Västergötland som de gemensamt fått ärva av en för dem helt okänd människa, den närmast mytiska Dolores (bara namnet). De tre kvinnorna har aldrig träffats, har inte heller något historiskt gemensamt med Dolores: terapeuten Sassa (Maria Lundqvist), prästen Birgitta (Carina Lidbom) och servitrisen Antonia (Malin Andersson).

I huset bor också Christian (Bengt Nilsson), som hyrt del av herrgården och också tycks ha skött hushållet under Dolores sista tid i livet. Christian är inte särskilt glad över de tre kvinnornas ankomst.

Vi kan kalla det en psykologisk thriller, det smygs och tassas och rotas, i källare, på vindar, i låsta rum. Här någonstans finns svaret på vad som fört dem samman, vi förstår också långsamt att minnen som en gång har upplösts och förlorats, nu sakta återfås – det blir ingen trevlig återträff.

Det är sympatiskt att Görel Crona, som också skrivit manus, litar på sin publiks intellektuella kapacitet, men har kanske lite väl stor förtröstan.

Jag skulle inte vilja kalla upplösningen för öppen – mer öppet oklar.

Stämningen och fåordigheten kan ibland, och som bäst, föra tankarna till några av Lars Lennart Forsberg Slas-filmatiseringar från 70-talet, men det är för många repliker som blir hängande i luften, och ingen plockar någonsin ner dem. Maria Lundqvist är ovanligt stram och sträng mot sig själv, men visst kommer det några utomordentligt överspelade scener. Malin Andersson ramlar i samma fälla, men det får vi nog mer skylla på ett kryckigt manus som inte erbjuder annat än en schablon av en ”typisk krogmänniska”. Synd på Malin Andersson. Carina Lidboms lätt obehagliga präst är skickligt gestaltad i hennes beräknande lismande. Här lurar ett gigantiskt hyckleri och väntar på att avslöjas – Görel Crona låter henne tyvärr komma undan rätt billigt.

Per Oscarsson gör sin allra sista roll som förvirrad granne. Det var fint att se.