Leksakerna i barnrummet, lampan i taket, rengöringsmedlen i städskåpet, Foppatofflorna i hallen, tröjan i garderoben, frukten i skålen på köksbänken, grönsakerna i kylskåpet – alla de där vardagliga tingen och sakerna vi stoppar i munnen har något gemensamt. De är fulla av kemikalier.
Vi pratar mjukgörare (ftalater) som gör plasten mjuk, bromerade flamskyddsmedel som gör tyger och möbler flamsäkra (PBDE), ytaktiva ämen (PFOS) som bland annat finns i omslagspapperen på hamburgare, en förfärande rad olika bekämpningsmedel … Och mycket av detta hamnar i våra kroppar, i vårt blod, i modersmjölken som kvinnor ger vidare till sina barn.
Att kalla Stefan Jarls senaste dokumentär för ångestframkallande är ett understatement. Men man blir faktiskt upprymd också, konstigt nog, trots det hårda budskapet att du och jag och alla andra är vandrande cocktaildrinkar av kemikalier. I en tid där de dokumentära skildringarna har blivit väckarklockor som hörs långt över såväl dagspolitikens som nationernas gränser finns det något otroligt upplyftande i kraften i filmer som till exempel ”Underkastelsen”.
Det höga betyget är ideologiskt betingat snarare än formmässigt. Om jag säger att filmen består av Stefan Jarl som rantar runt på sjukhus och låter undersöka hur mycket kemikalier han själv bär i sitt blod, skådespelaren Eva Röse utklädd till Madonnan och barnet som på en renässansmålning och 23 olika forskare som uttalar sig mot delvis svart bakgrund verkar det kanske inte så upphetsande. Men det är det faktiskt.
Formen är klassisk och bär Jarls kännetecken. Undersökande journalistik i kombination med dramatiska naturbilder av trappstegsforsar, vattenfall, hav i skymning.
Kontentan är att världens befolkning, inklusive forskarvärlden, har skrämmande dålig kontroll över hur vi egentligen påverkas av de kemikalier som vi underkastar oss i tillvaron. Framför allt inte hur de samverkar när de ackumuleras i människroppen eller ute i naturen. Alla vetenskapsmän som intervjuas i filmen har vissa svar som till exempel hur p-pillerrester i vattendragen får groddjur och fiskar att byta kön. Några talar om kopplingen mellan miljögifter och neuropsykiatriska störningar hos barn, diabetes och sjuklig fetma. Andra talar om sambandet mellan hormonstörande kemikalier och minskad fertilitet hos män samt om ökningen av testikelcancer. Bland mycket annat.
De skrämmande forskningsresultaten interfolieras med Peter Anderssons högläsning ur Kafkas ”Förvandlingen”. En passande parabel. Gregor Samsa, det är vi.