Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Vad döljer du för mig? av Paolo Genovese

”Vad döljer du för mig?” skildrar en parmiddag full av mobila avslöjanden.
”Vad döljer du för mig?” skildrar en parmiddag full av mobila avslöjanden. Foto: Saverio Lombardi Vallauri

Vad skulle hända om alla tvingades visa upp allt innehåll i sina smarta telefoner? Listige Paolo Genovese iscensätter elegant en giftig parmiddag full av hemligheter och lögner.

4

Drama

”Vad döljer du för mig?”

Regi: Paolo Genovese

Manus: Filippa Bologna m fl. I rollerna: Marco Giallini, Giuseppe Battiston, Anna Foglietta, Valerio Mastandreo, Alba Rohrwacher m fl. Längd: 1 tim 33 min (från 7 år).

Nyckelreplikerna faller efter sjutton minuter in i Paolo Genoveses listigt förljugna film om en parmiddag på drift. Då håller värdinnan Eva upp sin telefon och säger: ”Det här är de svarta lådorna i våra liv. Hur många förhållanden skulle överleva efter det att vi tittat i varandras mobiler?”

Det är vännerna och kompisarna från förr som ses över en bit mat; ett dignande bord av hemlagat italienskt, mycket vin. De fem männens vänskap dignar också över av minnen, gamla flickvänner (och nya) – kvinnorna har liksom fått kvala in i gemenskapen. Givetvis. En av männen skall dessutom presentera sin nya, sin kanske första, riktiga förälskelse denna kväll. Hon blir tyvärr hemma i feber…

Inget är kanske vad det ser ut att vara, kanske är rent av inget som det borde vara, leken man bestämmer sig för blir till en gigantisk avtäckelse, ett gruppavslöjande man kanske tar för långt?

All mobiler hamnar nämligen på bordet och leken går ut på att de nio vännerna under middagen och kvällen spelar helt öppet med sina (våra) kanske mest älskade kompisar. Våra Iphonetelefoner. Sms läses av alla, alla samtal går via högtalarna. Tveklöst är det en lockande tanke – blir jag någonsin mer bjuden på en parmiddag skall jag absolut föreslå det här experimentet.

Till yttermera visso är det kvällen för en månförmörkelse som sällskapet då och då ägnar sin uppmärksamhet från altanen, jag kan tycka att den symboliken blir lite väl mycket intellektuell mumbojumbo – det är främst en genomvit välutbildad medelklass som läggs under lupp, till det krävs inte särdeles mycket hittepå i form av soleklipser och naturens stora hemligheter. Våra egna räcker långt.

Det är välskrivet, välspelat, med giftig dialog och flera tunga överraskningar, både för dem kring bordet och för oss i salongen. Ett kammarspel, ett sängkammarspel kanske, och när bollen väl är i rullning är möjligheterna till reträtt begränsade. Det tar givetvis en ände med förskräckelse – eller är det fortfarande bara skenet som bedrar? En tillfällig personlig månförmörkelse? Självbedrägerierna och lögnerna är i alla fall legio, och ingen kommer undan.

Det är riktigt vasst gjort. Och roligt, och sorgligt, och det är nog inte så förfärligt långt mellan ett middagsbord i Trastevere och Vasastan som vi kan inbilla oss.

Middagens bästa twist är givetvis omöjlig att redovisa för om man inte samtidigt vill ha hela biokvällen förstörd – men någon har i alla fall blandat ihop några mobiler, och en av mobilens ägare ger sig ut på bokstavligt talat livsfarlig mark. En vänskap minerad av fördomar och oförnuft.

Nu är allting sagt, och inget.

Och det var väl dit vi skulle.

  • Se mer.

Tre oförglömliga filmmiddagar: Familjen Olmos i Bernardo Bertoluccis mästerverk ”1900” (1976), sällskapet som upptäcker att de äter middag på en teaterscen i Luis Buñuels ”Borgarklassens diskreta charm” (1972) och sista scenen/måltiden i Francis Ford Coppolas ”Gudfadern II” (1974).