Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Väl uttänkt och dramatiskt kammarspel – Recension av ”Clash”

I takt med att protesterna rasar på Kairos gator fylls en polisbuss sakta på med demonstranter från olika samhällsgrupper.
I takt med att protesterna rasar på Kairos gator fylls en polisbuss sakta på med demonstranter från olika samhällsgrupper. Foto: Scanbox

Hynek Pallas recenserar ”Clash”.

4

Drama

”Clash”

Regi, manus: Mohamed Diab

I rollerna: Nelly Karim, El Sebaii Mohamed, Mahmoud Fares m fl. Längd: 1 tim 37 min (från 15 år). Språk: arabiska.

När Mohamed Diab 2010 regidebuterade med ”Kairo 678” var det bara månader till den arabiska våren nådde Egypten. Det var en samhällskritisk film om sexuella trakasserier. Budskapet om hur trycket i diktaturer gör att man aldrig sparkar uppåt utan blundar och kickar nedåt kom att ses som en förebådelse om revolutionen på Tahrirtorget.

I nya ”Clash” är miljö och tema snarlikt. Dramat utspelar sig helt och hållet i en polisbuss under demonstrationerna och gatustriderna mellan armén och Muslimska brödraskapet 2013. Sakta fylls bussen på med AP-journalister, medlemmar i brödraskapet, unga tjejer i slöja och en byfåne som råkat hamna i gatuslagsmål, alltmedan stenar, skottsalvor och tårgas regnar utanför.

Det är skarpt när kombinationen av ljuden och en dansande grön laser (pekare som användes för att förblinda polisen) skapar en klaustrofobisk stämning. Mindre så när sökta minidramer uppstår mellan vänner som upptäcker att kompisen har flörtat med hans syster. Tack och lov finns det knappt utrymme för sådant mellan polisbrutaliteten, uppgörelserna mellan olika politiska falanger och rädslan för vad som kan hända om bussen hamnar i fel folkmassa.

Diab har även lämnat de något stereotypa karaktärerna som stod för olika saker i den förra filmen. Nu är konfliktlinjerna inte lika mycket fyrkantigt ideologiska utan ger uttryck för den ruttenhet som bubblar upp i samhällen där hierarki och korruption har fått härska alltför länge. En ruttenhet som, givet filmens mycket starka upplösning, heller inte saknas i dem som revolterar. Det är en lika korrekt som obehaglig spaning.

För övrigt är det glädjande att det här väl uttänkta dramat på åtta kvadratmeter går upp just nu, det är en bra uppvärmning för Tarik Salehs ”The Nile Hilton incident”, som får premiär senare i september.

Se mer: 

Tre filmer efter den arabiska våren: ”18 days” (2011), ”As I open my eyes” (2015), ”Before the summer crowds” (2015).