Tid dö. Tålamod dö. Själv dör du likaledes. Ett vet jag som aldrig dör. Dom över död film.
I början har Nicholas Winding Refn full koll på sitt mystiska epos över en enögd, stum krigare som är så våldsam att han hålls i bur och får visa upp sina konster kedjad vid en stolpe. Han ägs av en hednisk klanhövding från de dimmiga skotska bergen i kristenhetens utkanter. Det sägs att han kommer från Helvetet. Eller Amerika. Eller Dödsriket. Ingen vet, men när han slår sig fri följer slavpojken Are med honom. Det är så vi förstår att han inte är bara är en djurisk form av Mads Mikkelsen utan något slags andlig ledare.
Are för hans talan när de slår följe med några korsfarare på väg till Jerusalem, men deras båt fastnar i dimma och stiltje så kompakt att man kunde befinna sig i Ginnungagapet. Här når Winding Refn sin filmiska klimax. Fram hit har han på ett spektakulärt sätt borrat sig in i en annan värld. Civilisationen som vi känner till den är ingenstans närvarande.
Men den sista tredjedelen släcker ut sig själv och går lika vilse som korsfararna. Pratet blir pompöst, någon självömkar, bilderna blir mer godtyckliga och våldet nästan ordinärt.
”Valhalla rising” är inte död, snarare något slags protoplasma till en annan, bättre film.
Kanske handlar den om manlighetens yttersta konsekvens. Eller om att vi måste underställa oss naturen även om den är ond. Men framför allt om en regissör som redan i ”Pusher” från 1995 visste allt om storytelling, action och dialog med nerv och nu försöker erövra filmkonstens ”andra”: tillstånd, atmosfär, tystnad, myt. Han lånar av datorspel, rollspel, Werner Herzog, Andrej Tarkovskij, Akira Kurosawa, John Boorman och av sin egen eminenta talang, släpper taget och går in i dimman. Han kommer aldrig ut igen.