Parodifilmen har blivit en egen genre. Den är inte vacker.
Tidigare dök filmparodier upp då och då. En ”Döda män bär inte rutigt” (1982) här, en ”This is spinal tap” (1984) där. Och så fanns Mel Brooks som gav sig på bland annat Hitchcock och västernfilmer.
De var udda inslag på repertoaren, inte särskilt lockande som affärer. Parodierna var kärlekshandlingar. Man kände att de gjorts av människor som slukat till exempel film noir, men efter att ha sett mycket också hade blick för att en del av stilgreppen kunde bli lätt komiska.
Det var inte alltid att filmerna blev mästerverk, men där fanns ändå vilja att kommunicera med filmhistorien. Det handlade om att retas med det man vördade.
”Scream” (1996) ändrade på det. Denna ironiska skräckfilm om rysarslukande tonåringar visade att man framgångsrikt kunde driva även med genrer som var unga, inte hade några anor, och hade låg status. Den finurliga ”Scream” var inte fullt ut parodi, men inspirerade till ”Scary movie”-filmerna.
Hela idén med dem var att förgrova genrens klichéer. Fetare tjockisar, kåtare slampor – det var nu parodin blev freakshow, med soundtrack av fisar.
Jason Friedberg och Aaron Seltzer började som manusförfattare på ”Scary movie”-filmerna. Sedan 2006 och ”Date movie” driver de egen parodifabrik. De tar fasta på en genre som ligger i tiden – 2007 blir det en ”Epic movie”, året därpå en ”Disaster movie” – skaffar kostymerna som behövs och börjar fundera på vilka som ska visa stjärten och var.
”Vampyrer suger” koncentrerar sig på att attackera ”Twilight”-filmerna. Bella Swan blir Becca Crane (Trana), gudomliga vampyren Edward Cullen blir Edward Sullen (Dyster). När Becca kommer till småstaden dit hon flyttar för att bo med pappa stannar kameran till vid skylten med stadsnamnet. Alla ska hinna se att staden Forks blivit Sporks.
Det är på den nivån det ligger. Det finns ingen urskiljning: det är inte viktigt att skämten blir roliga, det är mer fråga om att i nittio minuter räcka ut tungan åt ”Twilight”-serien. Scen efter scen betas av, som i varianten på Bellas ”jag vet vad du är”-ögonblick: ”Vitt skinn … iskall hud … du klär dig moderiktigt … du är en av Jonas Brothers!”
Det tar henne lång tid att komma till en punchline vars karaktär vi förutser redan vid ”skinn”, eftersom Friedberg-Seltzer aldrig tycker att något är roligare än att referera till modern populärkultur. Efter ett tag önskar man att man såg originalet: Bella var kvickare.