Rart utan att bli platt. Men kan man verkligen lita på Lilla Anna?
Lilla Anna har sex korta favoritfilmer hon vill visa oss och Långa farbrorn. Det blir besvärligt, eftersom farbrorn knappt törs titta. Han är övertygad om att filmerna är läskiga.
Fast inte blir det så farligt, när Lilla spöket Laban bland annat tältar med Lillprins Bus och norpar chokladbollar.
Rart för de minsta. Det är enkelt, men små finesser i bilderna gör att det inte blir platt eller menlöst.
Bara två saker oroar. Det ena är att se Laban och Labolina göra high five – ska det vara så hippt i slottet Gomorronsol?
Det andra är att höra ackompanjemanget till en spökhistoria: Griegs ”I bergakungens sal”. Detta medan Lillprins Bus berättar om ”ett monster som äter barn”. I filmens värld är den kompositionen för evigt känd som barnamördarens favoritmelodi i Fritz Langs ”M” (1931).
Kanske har Långa farbrorn rätt i sin oro, den där Lilla Anna är möjligen inte helt att lita på.