Bland giganterna i den genren märks förstås polacken Ryszard Kapuscinski, som likt ingen annan har gett oss ögonöppnande inblickar i afrikanska diktaturer, centralamerikanska moras samt kaoset i det forna Sovjetunionen efter kommuniststyrets fall.
Klassikern framför alla andra är Rebecca Wests "Black Lamb and Grey Falcon" - en nästan tusensidig krönika från författarinnans resor i 30-talets Jugoslavien som på ett kusligt sätt varslar om de etniska massmord som skulle drabba Balkan under andra världskriget och nu senast på 90-talet.
En motsvarande berättare i första person vad gäller Mellanöstern heter Robert Fisk. Dels genom sin närskildring - "Pity the Nation" (ung. Stackars land) - av inbördeskriget i Libanon 1975-1990, då Fisk bodde, och fortfarande bor, inte långt från den dåvarande stridslinjen mellan muslimer och kristna i centrala Beirut.
Nu också, och i ännu högre grad, genom ett nyutkommet mäktigt verk om Robert Fisks tre decennier som Mellanösternkorrespondent med på platsen-upplevelser från vartenda ett av de många krigen och katastroferna där under samma period: "The Great War for Civilisation. The Conquest of the Middle East."
På bakre uppslaget av boken ler ett numera alltför välkänt ansikte mot dig. Just det, Usama bin Ladin i paraffinlampans sken, fotograferad av Fisk själv i en afghansk bergsgrotta. Fisk träffade och intervjuade bin Ladin tre gånger på 90-talet och var på vippen att få en ny träff med al-Qaidaledaren mitt under USA:s bombkrig mot talibanregimen i Afghanistan hösten 2001. Men trots det, och trots 11 september-katastrofen 2001, och trots att Bushadministrationens USA och Tony Blairs Storbritannien ockuperat både Afghanistan och Irak i påstådd jakt på al-Qaidaterrorismen, blir bin Ladin aldrig någon riktig huvudperson i Robert Fisks drygt 1.300-sidiga exposé.
I centrum står i stället alla de namnlösa mänskliga offren för krigshandlingar som ingen av dem bett om, och få förstår motiven bakom. Nej, inte "alla" krigsoffer i abstrakt mening - Fisk identifierar dem en efter en, åtminstone de åtskilliga hundra eller tusentals oskyldigt drabbade civilpersoner och stupade soldater han skrivit upp namnen på i sin anteckningsbok. Och har han inte namnet så försöker han ändå ge offren gestalt, som denne irakiske soldat under Saddam Husseins angreppskrig mot Iran 1980-88:
"Jag stöter på ännu en kropp i en skyttegrav, en ung man i fosterställning, ihopkurad som ett barn, redan svärtad av döden men med en vigselring på fingret. I den heta gyllene morgonen glittrar och gnistrar ringen som av friskhet och liv. Var kom han ifrån, detta soldatlik? Var han sunni eller shia eller kristen eller kurd? Han kan inte ha varit död mer än tre dagar. Någonstans norr om oss håller hans hustru på att väcka barnen, gör frukost, betraktar fotot av maken på väggen, omedveten om att hon redan är änka och att hennes mans vigselring som skiner av kärlek för henne denna fantastiska morgon nu omsluter ett dött finger."
Ibland borrar Fisk lite extra i omständigheterna kring oskyldiga dödsoffer för amerikanska, israeliska, iranska, irakiska, palestinska och andras bomber eller kulor. Exempelvis artonåriga konststuderanden Raafat al-Ghossain, som var på besök hos sina föräldrar i en förort till Tripoli när hon dödades av en amerikansk missil under Reaganadministrationens försök att mörda den libyska diktatorn Muammar Khaddafi i ett massivt flygangrepp i april 1986.
Eller de tre libanesiska småflickor - Mariam, Manar och Hanin - som massakrerades till döds i april 1996 när en israelisk Hellfire-missil i april träffade den ambulans de färdades i. Här råkade Fisk få tag i ett fragment av missilen med tillverkningsnummer på, lyckades smuggla den till USA och presenterade den för tillverkaren Boeing i Duluth, Georgia, med frågan vad Hellfire-missilen är avsedd att användas till. "Det är ett pansarbrytande vapen, det sannolikt mest träffsäkra i världen", blev svaret. Varpå Fisk upplyste Boeing-direktörerna om att Hellfire uppenbarligen är mycket effektiv även mot civila ambulanser.
Eller de drivor av stympade kroppar, både levande och döda, som Fisk finner på sjukhus och bårhus i Bagdad under den USA-ledda bombningen och invasionen av Irak i mars-april 2003. Den amerikanska försvarsledningen kallade angreppet för "kirurgisk krigföring" med hänvisning till att man sade sig huvudsakligen använda så kallade smarta bomber med sådan precision att antalet civila bomboffer minimerades. Men Fisk räknar ånyo upp namn efter namn på sårade, dödade och massakrerade irakiska civilpersoner som säkert for illa under Saddam men tvingades utstå något långt värre när Saddam störtades.
Oberoende organisationer har presenterat vitt skiftande gissningar om antalet civila döda i Irak - alltifrån drygt 20.000 till långt över 100.000 (baserat på en intressant men omtvistad studie i tidskriften Lancet för ett år sedan). Hade Fisk haft namnen på alla dessa skulle han säkert ha lagt till ett par hundra sidor i sin bok för att hedra dem och häckla ockupationsmakterna.
Ändå är det inte enbart för att hedra anonyma krigsoffer som vår berättare på krigsskådeplatsen envisas med att sätta ansikte på så många oskyldiga fallna som möjligt. Inget krigsuppsåt i Mellanöstern, påpekar Fisk, är så hedervärt eller trovärdigt att det kan ursäkta så extremt många dödsoffer. Inte kamp mot terrorismen - tvärtom har terrorismen fått ytterligare näring av västliga och israeliska ockupationer av arabiskt territorium. Inte heller utomstående ansatser att främja lokal demokrati - hittills har alla experiment med att införa demokrati med våld snarare underblåst islamfundamentalistiska rörelser.
Och givetvis inte omvärldens ofta upprepade försök att rita om Mellanösterns politiska karta för att skapa "stabilitet" eller "modernisering". Här ansluter, enligt Fisk, USA:s och tidigare Sovjets interventioner i regionen till kolonialmakterna Storbritanniens och Frankrikes projekt att skapa ett helt nytt Mellanöstern i deras egen smak efter det turkosmanska rikets sammanbrott vid första världskrigets slut. Då som nu har det främst varit oskyldiga civila som dödats och farit illa av stormakters lika högtflygande som egoistiska ambitioner - något som för övrigt varit ett av Usama bin Ladins mest effektiva argument för att rekrytera ständigt nya gudskrigare till sitt globala jihad.
Vilket leder över till denna jättelika boks mest centrala kapitel, betitlat "Varför?" (Why?). Varför självmordsbombningar och andra terrorhandlingar - i Irak, i inbördeskrigets Libanon, i Saudiarabien, i Israel och det Israelockuperade Palestina, i västliga storstäder?
Fisk betonar att såväl politiker som massmedier i västvärlden oftast nöjer sig med att ställa och försöka besvara vissa andra frågor kring varje nytt terrordåd: Var ägde det rum? När? Hur? Av vem?
Men aldrig eller sällan varför terrordådet utfördes.
Skälen varierar förstås. Fisk anser sig för sin del - efter tre decenniers närgånget snokande på allsköns krigsskådeplatser i främst Mellanöstern - kunna slå fast att det i särklass viktigaste skälet till terrordåd brukar vara hämnd. Hämnd för brutala övergrepp mot folkgrupper och enskilda civilpersoner som utomstående stormakter bär ansvaret för. I dag främst USA, Israel och Ryssland. Förr främst Frankrike och Storbritannien. Passande nog är titeln på Fisks bok, "The Great War for Civilisation", just vad första världskriget kallades av segrarmakterna.
Inte undra på att många amerikanska och somliga brittiska opinionsbildare betraktar tidningen Independents Mellanösternkorrespondent som en farlig vänsterpropagandist, rent av terroristkramare, i minst samma strykklass som en Noam Chomsky, en salig Edward Said och en John Pilger, i Sverige kanske motsvarande en Jan Guillou eller en Sven Lindqvist.
Till skillnad från flertalet sådana debattörer har dock Robert Fisk med egna ögon och med den egna livhanken på spel upplevt krigen och övergreppen på verkligt nära håll. Enklast uttryckt: den som sett exempelvis en Hellfire-missil döda små barn i en ambulans kan kanske bättre än de flesta andra avgöra vilka mentala avtryck sådant gör på barnens föräldrar, syskon och grannar.
Eftersom jag själv under rätt många år som korrespondent på Balkan och i Mellanöstern bevittnat en del liknande outplånliga kusligheter kan jag inte låta bli att undra hur denne Robert Fisk ser ut inuti. Jag har aldrig träffat Fisk personligen. Så jag läser i stället hur den brittiske författaren William Dalrymple uppfattade honom vid ett möte i Beirut för tio år sedan:
"Trots sin smått självmedvetna kaxighet visade Fisk sig vara en överraskande vänlig och något farbroderlig man... Men hur mycket vänlighet som helst kunde inte dölja det faktum att Fisk var kroniskt beroende av krig och led av alla de vanliga biverkningarna av en missbrukares behov av bomber, kidnappning, ljudliga explosioner och skadliga mängder adrenalin."
Då skrev Dalrymple ändå före den andra palestinska intifadans utbrott i september 2000, före 11 september 2001, före invasionen av Afghanistan (där Fisk höll på att bli ihjälslagen av ursinniga afghanska flyktingar), före invasionen av Irak. Så nu lär väl Fisks beroende vara ännu större. Liksom hans raseri.