Tre tonåringar från hem som kollapsat, i ett fall under gruvligt melodramatiska former, möts på ett ungdomshem.
De blir som en liten familj där de försöker ta hand om varandra. De är valhänta, men i alla fall bättre än de vuxna.
Det är lätt att vara i ”Vegas”, där alla föräldrar är egoistiska monster eller svaga oduglingar och utsätter sina barn för svek.
Dessa ska vara nattsvarta; dessvärre lyser de publiken i ögonen på långt håll. Norska ”Vegas” är socialpornografi av det mest förutsägbara slaget.
Det är svårt att ta eländesskildringarna i Gunnar Vikenes och medförfattaren Torun Lians klumpiga manus på allvar. Man påminns om Oscar Wildes kommentar om Dickens ”Den gamla antikvitetshandeln”: ”Bara den som har ett hjärta av sten kan läsa om lilla Nells död utan att skratta.”
Den mest kraftfulla i trion, Marianne (Karoline Stemre), isolerar sig från omvärlden genom hög musik i lurarna, har ett konstant spefullt leende på läpparna och informerar timida nykomlingar om att ”husreglerna kan ni bara skita i”. Gissa vilken hårfärg hon har? Jomän, röd.
Det var väl det eller kolsvart.
Terje (Sindre Kvalvåg Jacobsen) är yngst i gänget. Han hamnar på hemmet sedan något knäppt till och han har börjat insistera på att bete sig som en katt. Han jamar ynkligt, går på alla fyra och putsar sig med tungan.
Konstigt – men publiken förstår: vi har sett hur Terjes far vänder sonen ryggen och slösar all sin kärlek på familjens katt.
I ”Vegas” finns facit till minsta blinkning.
Här finns också mycket våld. Det är upprepad kvinnomisshandel och vid ett tillfälle en brödkniv i magen. Det är förvånande att Statens biografbyrå satt åldersgränsen 11 år, vilket innebär att sjuåringar kan se den här i vuxens sällskap.
Det mesta och grövsta våldet utövas av ungdomarna. Offren är jämnåriga översittartyper och ruttna vuxna. Som det iscensätts är det tydligt att Vikene och Lian tycker att lumpna gott kan ha sig en snyting, eller värre. Det är mer öga för öga än vända andra kinden till i denna predikan. Den inställningen är visst i linje med Svenska kyrkans, för den gav i mars filmen sitt ungdomsfilmpris.
Fortfarande mer än 150 år efter ”Den gamla antikvitetshandeln” är det något märkligt med historier som ömkar barn. De framkallar en gråtmildhet som får många att överse med alla möjliga sorters övertramp. Om de ens riktigt ser bilderna som hålls fram.
Till allt annat framställer ”Vegas” även självmordet som vackert och befriande. Sekvensen med pojken som leende simmar mot slutet på sina plågor och sitt liv hindrade inte poeten och jurymedlemmen Bob Hansson från att prisa filmen med orden ”Man kan säga att den respekterar sina tittare: ’Vi klarar det. Livet är så himla viktigt.’”
Optimistkonsulter i all ära, men att dränka sig brukar inte betraktas som att klara det.