Att döma av försäljningssiffrorna för Stina Wirséns ”Vem”-böcker så kräver lilla och stora nallen, gula katten och fågeln ingen närmare presentation för det här landets småbarn och deras föräldrar. Framgångarna är inte det minsta förvånande. Har man läst böckerna under ett par års tid är styrkan tydlig: det finns gott om viktiga ämnen i historierna som sträcker sig från nallar som kommer bort på snabbköpet till en fågelfarfar som dör och mobbande sandlådekompisar.
Men än viktigare är de mellanrum som den luftiga berättarstilen lämnar för komplexa känslor. Tillsammans med korta, precisa meningar – ”Titta, en nalle. Hon bygger. Och en gul katt, som vill vara med” – gör de suveränt sparsmakade teckningarna att minsta gest antar en spänning och ger flera tolkningsmöjligheter. En blickriktning och en min kan vara svartsjuka eller kärlek; en svans som skymtar mellan butiksgångarna får barnen att ställa frågor, upptäcka och ha åsikter. Den som en gång kallade böckerna för ”små Noréndramer för de minsta” slog definitivt huvudet på spiken.
Har jag därför någon invändning mot Filmtecknarnas ypperliga animationer av de här åtta historierna – de har i praktiken överfört Wirséns enkla men uttrycksfulla figurer och liksom hon lämnat bakgrunden vit – så är det känslan av att filmerna i pluralis inte tillåter att man stannar upp vid relationernas små undertexter, de som gör dramerna. Och även om tempot förvisso inte är rasande, och blir än långsammare när Gunnar Bolins trygga basstämma gör alla röster, så förtar rörelserna i sig minimalismens möjligheter, detaljerna hastas förbi. ”Vem är död”, en berättelse som väcker många frågor och känslor, blir liksom de övriga filmerna mer en gullig liten historia med gott slut. Tonsatt med trudeluttig gitarr av det softare slaget – Bo Kaspers för kids. Trots ett mollackord här och där saknar jag svärtan, och jag tror att barnen behöver den också.
Med det sagt, och med misstanken om att jag måhända underskattar de minsta barnens förmåga att fånga upp nyanser när filmerna staplas på varandra i biomörkret, är ”Vem”-historierna i form av söta små filmberättelser alldeles utmärkt underhållning. Och chansen att se dem i femminutersomgångar hemma i tv-soffan, där de kanske fungerar bättre än i ett halvtimmespaket på bio, kommer ju den med så småningom.
Stina Wirsén är medarbetare i DN och recenseras därför av Svenska Dagbladets kritiker Hynek Pallas.