Öppningen är furiöst färgad blodröd, med halvnakna extatiska kroppar som vältrar sig, dyker, smörjer sig med den röda massan. Kameran fångar Eva, som lyfts upp av villiga händer i hänryckt frihet eller som ett frivilligt offer i en likprocession.
Just när de släpper ner henne, strax innan det röda havet sluter sig kring henne blir berättelsen en annan.
Den brittiska regissören Lynne Ramsay är en mästare på sådana starka öppningsscener, som färgar, förebådar och ger en nyckel till fortsättningen.
En gråskimrande gardin som en liksvepning kring huvudpersonen James i debutfilmen ”Råttfångaren”, om en ung pojkes uppväxt under miserabla förhållanden i Glasgow. En pojkväns blodiga självmord vid foten av en blinkande julgran i ”Morvern Callar” – om en ung flickas identitetslöshet och handfallna flyktförsök ur ett hopplöst liv.
Och nu i ”Vi måste prata om Kevin” efter Lionel Shrivers roman om familjerelationerna bakom en fiktiv skolmassaker.
Att Lynne Ramsay ogillar socialrealismen förstår man redan av denna inledning. Egentligen tänks den utspela sig under den glatt bisarra tomatfestivalen i spanska Buñol, men bilderna ger den ett tidlöst symboliskt lyft som både helvetesskildring och dröm om förlossning.
Hon berättar episodiskt, elliptiskt om denna Eva och hennes förhållande till sin förstfödde son Kevin. Den förs aldrig från A till Ö utan rör sig mellan olika tidsplan, med den blodröda färgen som accent.
”Vi måste prata om Kevin” ansluter sig till de tidigare tabubelagda men numera allt vanligare skildringarna av mödrar som av olika skäl inte förmår knyta an känslomässigt till sina barn.
Det betyder att den är betydligt mer ett kvinnopsykologiskt drama än en film som ansluter sig till tidigare verk om skolmassakrer, som exempelvis Gus Van Sants mästerliga ”Elephant” eller estländaren Ilmar Raags utmärkta ”Klassen”.
Bit fogas till bit i Evas djupa skuldkänslor över vad det blev av hennes son.
Angelägenheten i att göra allting rätt och kontrollerat som mamma, från potträning till räkneövningar, minnet av det outhärdliga i ett ständigt skrikande spädbarn, den uppgivna friheten i sitt äventyrliga arbete. Och så pappan som kommer hem och är snäll på manligt maner, förlorad också han i drömmen om den perfekta kärnfamiljen i det stora perfekta huset.
Ingen pratar om den allt trotsigare Kevin, som med tydligt oidipala undertoner och utan framgång provocerar sin mamma till det yttersta – i synnerhet i svartsjuka mot den omhuldade lillasystern.
Framför allt pratar ingen med honom, man pratar inte alls om känslor i den slottslika villan. Här ekar av ohörda rop.
Tilda Swinton gestaltar Eva både rörande och stum, inte minst när hon efter fullbordad tragedi vill undkomma omvärldens hårda dom – allt är mammas fel! – och trevande försöker restaurera någon form av liv.
Men det märkliga med ”Vi måste prata om Kevin” är att filmen låter frågan ”varför” klinga ut obesvarad. Visserligen finns det gott om bilder när han som liten, tigande och stirrande inte ger något gensvar på mammas kontaktförsök, men utan att för den skull skildrar Kevin som från början ”ond”. Snarare kan man se dem som ett slags protest mot att kontakten endast är funktionell.
Barn har en sällsam förmåga att avslöja om hjärtat är med.
Det finns egentligen bara en enda scen av ömsesidig fysisk värme mellan mor och son: när hon läser högt ur Robin Hood som godnattsaga.
Om ”Vi måste prata om Kevin”, liksom om Lynne Ramsays två tidigare filmer, kan man säga att även om filmen inte är större än summan av dess delar, är den oförglömlig för några av dem.
Bortsett från att vi naturligtvis måste prata både om Kevin och om hans familj.