Skådespelaren heter George Pistereanu och fyller omedelbart duken med sitt ansikte och sin massiva kropp. Han spelar artonårige Silviu, intagen på en tuff rumänsk ungdomsvårdsskola med bara fem dagar kvar till frigivning.

Han är ett så kallat "jordgubbsbarn", en av de många som lämnats vind för våg av sina föräldrar som tvingats utomlands för att hitta försörjning på de italienska och spanska jordgubbsfälten.

Silviu har varit reservförälder för sin lillebror och all bitterhet, övergivenhet och desperation får det att slå slint när mamma återvänder för att ta lillebror med sig till Italien.

En ung sociolog på frigivningsintervju får representera drömmen om normalitet och kärlek och i ett instinktivt utfört gisslandrama försöker Silviu på en gång förhindra sin slutgiltiga ensamhet och den upprepning av sitt eget liv han ser hota sin lillebror.

Det är en ovanlig skådespelardebut, av det slaget som dominerar en film så till den grad att George Pistereanus Silvio känns fysiskt närvarande även när han ytterst tillfälligtvis är ur bild. Skådespelarpriset nyss på Stockholms filmfestival var givet.

Hela dramat utspelar sig i hans blickar, i hans sårbarhet och hårdhet, hans sätt att kliva undan en bestämd plats i skolans hackordning, där cigarretter är betalningsmedlet och "bög" den ultimata provokationen. Det är som att återse "De 400 slagen" fast senare och på omisskännlig rumänska.

Det är naturligtvis inte bara George Pistereanus förtjänst, utan lika mycket regissören Florin Serbans.

Återhållet, sakligt, nästan stumt och stillsamt utan att för ett ögonblick ge efter för historiens möjliga effektsökeri skildrar Serban Silvios väg tillbaka till nollpunkten, hans gripande försök till ett annat liv - och dess absoluta omöjlighet.

Det är en film lika trotsig som sin huvudperson, gjord som för att motarbeta de flesta hotande klichéer; det är ju inte precis första gången olyckliga ungdomsbrottslingar skildras på duken. Men Florin Serban har större släktskap med fransmannen Bruno Dumont än med många andra glättigare föregångare.

Och han är en del av de senaste årens imponerande rumänska filmvåg, som med sin speciella färglösa - i meningen otröstliga - konsekvens och personligt socialkritiska bett faktiskt inte började med Ceausescus fall 1989. Till tidigare namn som Lucian Pintilie och Dan Pita, till nykomlingarna Cristi Puiu, Cristian Mungiu och Corneliu Porumboiu fogar sig nu också Florin Serban. Det är helt på sin plats om det stämmer att Göteborgs filmfestival 2011 planerar ett särskilt fokus på rumänsk film.