Som sentida efterföljare till Robert Capa, 1900-talets mest kända krigsfotograf, reser vännerna och kollegerna Mark och David till irakiska Kurdistan och ett sjukläger för kurdiska partisaner. Hemma lämnar de sina flickvänner, Davids är höggravid. Det är tiden strax före Saddam Husseins kemiska attack mot Halabja och de egna kurdiska medborgarna i slutet av 80-talet.
Mark och David är mycket olika, inte helt olikt huvudpersonerna i Tanovics Oscarsvinnare ”No man’s land” om två motståndare fast i ingenmansland under inbördeskriget i Bosnien.
Också här är det ett blodigt krig utan fronter. Mark och David bevittnar amputationer och eutanasi i det primitiva sjukhuset och i synnerhet David närmar sig snart sina egna gränser: ”Jag kan inte göra det här mer!”.
De skiljs åt.
Det är naturligtvis en ömtålig balansgång Danis Tanovic ger sig ut på, när han förlägger sviterna av detta förfärliga krig till en fotografs posttraumatiska besvär. Även om Mark spelas av Colin Farrell, som ända sedan genombrottet i ”Tigerland” för tio år sedan är som bäst på nervighet nära gränsen till sammanbrottet, tippar Tanovic så småningom över till det melodramatiska.
Mark återvänder nämligen hem, själv sårad, ingen David har hörts av. Först med hjälp av sin väna sambo och hennes fars (spelad av Christopher Lee, no less!) terapeutiska sanningar erkänner han vad som verkligen har hänt. Medan Mark tillfrisknar, seglar kurdernas predikament allt längre bort, liksom allt vad som skymtat av allmängiltig kritik mot mediernas blodtörst och krigets grymheter. Det är inte helt angenämt.