Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Walking on sunshine”

Foto: Nordisk film

Sång och dans i Italien. Ytligt, solariebränt och fullständigt doftlöst

Musikal
1

”Walking on sunshine”
Regi: Max Giwa, Dania Pasquini
Manus: Joshua St Johnston. Med: Greg Wise, Annabel Scholey, Leona Lewis m fl . Längd: 1 tim 37 min (barntillåten).

En styckmödare går lös i en fransk småstad (”Flickorna i Rochefort”), en oskyldig blind kvinna avrättas (”Dancer in the dark”) och i 30-talets Berlin försöker besökarna på Kit Kat Klub desperat överrösta stöveltrampet utanför dörren (”Cabaret”). Gemensamt för de bästa musikalerna är att de spelar på spänningen mellan en glättig yta och ett underliggande stråk av mörker. De visar att en trovärdig skildring av eufori förutsätter en känsla av vemod och desperation. Detta fulländades i Jacques Demys ”Paraplyerna i Cherbourg” där Michel Legrands kompositioner vir­tuost pendlade mellan heliumlätt och melankoliskt högstämt. Sedan finns det förstås musikaler som inte behärskar några tonartsväxlingar alls.

I ”Walking on sunshine” reser Taylor till Italien för att hälsa på sin syster och kanske också få återse sommarflörten Raf. Det visar sig dock att systern förälskat sig i densamme och att de nu ska gifta sig. Intrigen drivs framåt av sång- och dansnummer baserade på hitlåtar från 80-­talet. Inspirationen från ”Mamma mia!” märks tydligt.

Själv föreställer jag mig att det är så här en massuppvisning av glädje skulle ha kunnat se ut om den koreo­graferats av nordkoreansk stats­television. Forcerat glada människor som studsar runt på pittoreska piazzor, kastar tomater på varandra, rufsar sig själva i håret och frenetiskt viftar med vilt uppspärrade jazzhänder. Vuxna kvinnor som gör hoppsasteg och omotiverat skriker vid tanken på det motsatta könet. Det känns ungefär lika subtilt och trovärdigt som sorgedemonstationerna på Pyongyangs gator efter Kim Jong Ils död.

Låtarrangemangen låter som karaokeversioner av originalen. Läppsynken är så dålig att den skulle få reklamfilmens Kinderäggmamma att rodna. Karaktärerna tycks hämtade från Venus och Mars, planeter där det fortfarande är en naturlag att överviktiga är komiska och har giftastycke. När alla brunbrända Guidos, med isblå ögon och bara överkroppar, dusch­smeker sig själva i slow motion är det lite som att glänta på dörren till en 14-årings allra osedligaste flick- eller pojkrumsfantasier. Männen blir Kendockor, lika skamlöst objektifierade som oskyldigt könlösa i de släta dockskreven. 

Frågan är vem detta riktar sig till? Gamla människor som jag, för vilka musiken väcker nostalgi? Eller till den försvinnande lilla skara tonåringar som gillar Bananarama?

”Walking on sunshine” är egentligen ingen film. Det är mer som en korsklippning av gammal Levi’s- och Datereklam, helt i linje med dåtidens rådande ideal: ytligt, solariebränt och fullständigt doftlöst.