Mitt i natten dras Ari Folman ner på en bar av gamle vännen Boaz. De var bägge värnpliktiga och med när Israel 1982 invaderade Libanon.
Boaz berättar om mardrömmen han inte blir av med: rasande hundar jagar honom och vill ta hans liv.
Drömmen har anknytning till Aris och Boaz upplevelser som soldater under invasionen, i efterhand framför allt förknippad med massakern på omkring tre tusen palestinska flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila. Kristna falangister utförde slakten. Men israeliska armén släppte in dem i lägren.
Mötet på baren får Ari att tänka tillbaka på vad som hände. Hur kommer det sig att han har så svaga minnen från offensiven? Han var bara några hundra meter från massakrerna.
Ari börjar nysta i det förflutna. Gamla stridskamraters minnesbilder blir pusselbitar. Psykologer hjälper också Ari att förstå sig själv.
Med ett slags drömsk stillhet skildras bloddränkt historia i ”Waltz with Bashir”, en animerad dokumentär.
Folman har först filmat intervjuerna och en hel del annat på video. Detta är sedan omgjort till animation.
Det vi ser är alltså avtecknade filmbilder.
Stilen är lite grov, enkel. Delvis beror det på att filmen är en lågbudgetproduktion. Men det fungerar också som kontrast till det vi hör om.
Medan de som var med berättar, kan tecknaren fastna för hur bakom den intervjuade något av hans barn gungar i en hängmatta, eller över hur ett nummer av The New Yorker ligger slängt på köksbordet. Animationen lever sitt eget liv. Teckningarna är lite nonchalanta, som utförda av någon som knappt lyssnar utan förströr sig själv genom att låta pennan glida över papperet. Det känns följdriktigt när tecknandet glider över till att gestalta minnesbilder.
Först andra gången jag såg ”Waltz...” slogs jag av släktskapet med film noir. Det är tillbakablickar, berättarröst, och män som berättar medan rökslingor sakta vandrar upp mot taket.
Folman har sagt att han velat göra en animerad dokumentär eftersom denna sorts intervjumaterial annars blivit tråkigt. Han ville fånga en dimension som filmade intervjuer inte kunde ge. Teckningarna lägger sig som ett gammalt, lite buckligt fönsterglas mellan oss och berättelserna och återskapar den overklighetskänsla Folman erfor i Libanon.
För de unga soldaterna kändes det som ”en utflykt” när de i stora stridsvagnar rullade över gränsen till Libanon. I minnesbilderna följer musiken dem, såväl Schubert som israelisk rock med rader som ”I bombed Beirut today”. Då de i gryningen färdas genom det vackra landskapet står soldaterna i den öppna takluckan och hummar med i ”Good morning, Libanon” (nyskriven av filmens kompositör Max Richter).
Sådant och lite surfning för tankarna till Coppolas ”Apocalyse” (1979). Coppola utgick från Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” och spekulerade över hur civilisationens sönderfall försänkte människor i ett mystiskt mörker. I ”Waltz with Bashir” är det mystiska hur vardag smälter ihop med krig.
I en scen finner sig en liten enhet fast på en gata under krypskytteeld. Den kommer från ett utbombat hyreshus. När soldaterna spanar efter skyttarna ser de att balkongerna i huset intill är fulla med vanliga Libanonbor som blickar ner på dem.
”Waltz with Bashir” är en anti-krigsfilm som lyckas berätta något nytt. Som vuxna män tänker Folman och hans vänner tillbaka på vad som hände. De försöker förstå genom att pussla ihop minnesbilder av hur de badar nakna i Beirutnatten och ser lysgranater dala ner över flyktinglägren, eller av hur en befälhavare snabbspolar sig genom en tysk porrfilm de hittat i ett ockuperat hus.
Det går inte. Den mänskliga hjärnan är inte skapt för att kunna begripa något så oresonligt som krig. Det är som om de inblandade genomlevt en av människor framkallad katastrof, i filmens slut exponerad i originalbilder på mördade familjer i flyktinglägren.
Vid det laget har framgått att Folman var en av de soldater som fyrade av lysgranaterna, utan att förstå exakt vad som hände med dem som fångades i det neddalande ljusskenet. I en intervju tillfrågades han om skapandet av ”Waltz with Bashir” varit som en sorts terapi.
– Att göra filmen kändes bra, men som terapi var det skit, svarade Folman.
Extra info till animationsnördar: Folman använde inte rotoscoping, tekniken att kalkera av filmbilder. Filmen är huvudsakligen gjord med Flash, mest använd i rörlig reklam på nätet.