Skillnaden mellan verklig stil och bara nästan stil är att den verkliga inte väcker avundsjuka – inte ens hos en fattiglapp som knappt har råd med en begagnad Ikeasoffa. Tvärtom är det en nåd att genom en reva i vardagen få följa med in i Yves Saint Laurents och hans änkling och ständige affärspartner Pierre Bergés hem på Rue Babylon i Paris, strax innan den ofattbara konst- och möbelskatten ska gå på auktion. Saint Laurents död svävar över rummen men den elegant klippta, eller tillskurna, arkivcollagefilmen lyckas ofta få det förflutna och nuet att smälta ihop så att man tycker sig se den förskrämde och sorgsne modeskaparen med sina emblematiska hornbågade glasögon nedsjunken i någon av de eleganta läderfåtöljerna medan tavlor, ljusstakar och vaser emballeras och packas ner i sågspånslådor för att fraktas till Christie’s.
Högst levande, i gröngul tweedkostym med gulgrön slips och en tredje nyans av gröngult i skjortan sitter den åldrade modehusdirektören Bergé – som burit designern, modellerna, utsvävningarna, publiciteten och organisationen på sina klippblocksaxlar sedan starten 1962 – i en soffa och minns sitt livs stora kärlek: Yves.
Yves med det skygga, oändligt vänliga leendet, den sjukliga blygheten, de djupa depressionerna, de osunda vännerna och den absoluta blick för linjer och skönhet som gjorde honom till Diors efterträdare redan vid tjugoett års ålder. Yves, som var en självklar del av det internationella jetsetet i trettio år, som klädde kvinnor i kostym, skepparkavajer, trenchcoats, smoking (”mode ska inte bara göra kvinnor vackra, det ska ge dem självförtroende”) och fick allt han rörde vid att bli elegant.
”Jag har aldrig varit ung”, säger Yves leende i trettioårsåldern. ”Jag fick för stort ansvar för tidigt.” Intervjuaren undrar om han inte kan ta igen det nu? ”Det är för sent. Tyvärr. Jag är en fossil”, svarar han. Fossilens glasögonprydda fasad, snitsiga monogram och rena snitt höll i tre decennier. Först på nittiotalet började opiumparfymen lukta unket och de rena linjerna se tråkiga ut.
På något sätt lyckas den här lilla filmen fånga modets väsen; frigörande och begränsande, revolutionerande och meningslöst, sublimt och gravlikt. Från de första klockformade klänningarna som påminde om blommor på våren och livsglädjen själv, till juvelbehängda tanter som kysser en nerdrogad, vacklande Yves i allt smaklösare åttiotalsmiljöer. Med absolut känsla för det passande lade han också ned sin verksamhet som designer 1990 precis.
Skulle Yves ha låtit allt det här gå på auktion om han hade överlevt mig? frågar sig Bergé. Förmodligen inte. Han skulle ha känt sig ensam utan tingen. Bergé är en politisk sort som skänkte intäkterna från auktionen till aidsforskning. Utan Yves har de ändå inget värde för honom. Det är lovvärt, men ändå lite sorgligt. Nu står kanske föremålen hos folk som vet att sakerna är vackra därför att Yves har godkänt dem men inte skulle känna igen dem om de stod i en lumpbod. Arrangerade i fel ordning på fel plats kommer de att väcka avund, men inte inspirera nya själar att kasta sig in i skönheten – som nattfjärilar som dras mot eldslågan.