Planet kom söderifrån. Det kom på låg höjd, rakt emot mig. Avgasröken bildade fyra bolmande streck, vilket först fick mig att tro att det rörde sig om något slags besprutning. Jag var ute och gick med min hund Moses och befann mig på piren vid Canal Street på södra Manhattan. Vi började småspringa in mot kajen. En bit bort talade en man i en mobiltelefon, jag pekade mot planet, han vinkade avvärjande och ropade "det är en av de våra, ett militärplan". Och så svepte det över våra huvuden.
Benen började darra, jag hade förflyttats tillbaka till den där sagolikt vackra septembermorgonen för ett år sedan när jag hade förlängt hundpromenaden och nästan framme vid World Trade Center blev vittne till terrorattacken. Dock med den skillnaden att nu var det i slutet av augusti och alldeles för varmt för att vara behagligt. Dessutom hade det annalkande planet lämnat oss i fred den här gången.
Så kom tårarna, krampaktigt. Jag grät länge. Efteråt var jag förvånad över min reaktion, men har fått höra att den var normal. Förra hösten fick jag spasmer i armarna, särskilt högerarmen levde sitt eget liv, senare förflyttades symtomen till benen i stället. Det gick över framåt årsskiftet. Det var också normalt, och jag var inte alls ensam om det. Fast jag nändes inte nämna det annat än för min läkare som skrev ut sömnmedel och antidepressiv medicin.
Det har talats mycket om hur det ur händelserna den 11 september uppstod en särskild gemenskap som glömde ras- och klassklyftor. Det vittnar även svarta om. Men det var ingenting som jag som utlänning upplevde, förutom den allra första tiden efter attacken. En väninna berättar om en händelse under en taxiresa. När hennes taxibil stannat vid ett rödljus lutar sig en man in genom fönstret och förklarar för föraren att "du är inte välkommen här". (Nio av tio taxichaufförer kommer från Pakistan eller Bangladesh.)
Trots att människor av 82 olika nationaliteter dödades vid attacken mot World Trade Center och trots att New York har sin identitet i sin kulturella mångfald så var det påföljande traumat en strängt amerikansk angelägenhet. Mot stadens kosmopolitiska bakgrund har det ansetts trångsynt och till och med underklassigt att flagga, det var något som var förbehållet förorten. Men nu vajade stjärnbaneret från fasaderna såväl på Park Avenue som i den politiska vänsterns Greenwich Village. De fanns överallt. På bilar, taxibilar, i skyltfönster ibland i kombination med olika slags dekaler som till exempel kunde förklara att man hade jaktlicens på terrorister.
Patriotism som slagit slint menade en del. För andra handlade det om ett uttryck för solidaritet och delaktighet. "För mig var flaggan en tröst", berättar en bekant, "ett minnesmärke i brist på annat över 11 september." Flaggandet har bedarrat, men i invandrarägda butiker har Stjärnbaneret fortfarande en central plats i skyltfönstren. Och Stjärnbanerat vajar fortfarande på snabbköpskassen. "Förenade vi stå", lyder texten under flaggan. Det tidigare tilllägget "Denna kasse är med stolthet tillverkad i New York" har sedan en tid försvunnit.
"Om det nu har kommit något gott ur förra årets händelser så är det att vi kommit varandra närmare", heter det ofta. Folk gifter sig som aldrig för. Separerade par har återförenats. Det spenderas mer tid med familj och nära vänner. Singlarna i sin tur - New York är singlarnas stad - känner sig plötsligt ensamma. De flesta säger att de försöker leva mer för stunden, gå ut på krogen, konserter, utställningar, men att det är inte lika roligt längre. Och det finns en enkel anledning, människor är inte lika glada längre. När 8,5 miljoner människor är samfällt deprimerade, så märks det.
New York har fastnat i en mental nedåtspiral, där det fanns glädje finns det depression, där det fanns tolerans finns det kantighet, där det fanns nyfikehet finns det misstänksamhet.
När jag träffar författaren och kritikern Maurice Berger för att jämföra mina intryck hur New York förändrats det senaste året kan ha bara bekräfta. Han säger att inte heller han kände sig omfamnad av den berömda samhörigheten. Två veckor efter attacken intervjuades Maurice Berger i New York Times. Anledningen var hur rollen som vänsterprofil och samhällskritiker förändrats då nationen förväntades att okritiskt samlas bakom Bush. Berger varnade då för att det skulle bli bland annat fritt fram för rasprofilering. Och han besannades.
- Det krävs ett visst mått av osårbarhet för att leva och verka i New York, men nu kände sig New York-borna sårbara. Människor blev misstänksamma mot varandra. Fast så var det för femton år sedan också när brottsligheten stod på topp.
Maurice Berger understryker att attacken var en kriminell handling och inte en krigshandling, men att den har förblandats med det senare. Talet om den där gemenskapen används som politiskt verktyg vilket till exempel snabbköpskassens patriotiska budskap - "Förenade vi stå" - ger prov på.
New York har förlorat sin attraktionskraft, men i vilken utsträckning beror på vem man talar med. Det är kanske i synnerhet bland dem som flyttat hit under de senaste 20 åren, som staden börjar ifrågasättas. Att bo i New York är en ständig strävan, hyran slukar halva inkomsten, det enklaste ärende urartar i omständliga dagsprojekt.
Men nackdelarna kompenseras av mångfalden, dynamiken, livsglädjen, utbudet och den berömda energin. Man frågar sig nu: "Varför ska jag betala ett så högt pris för att vara här när fördelarna inte längre finns?" En del har flyttat, andra umgås med tankar på att flytta, men de allra flesta stannar kvar med en gnagande känsla av att vara lurad. Allt det man kämpat för green card, lägenhet, arbete, en plats i tillvaron, har drastiskt dalat i värde, men att ge upp allt detta, nej.
Till råga på allt undviker utländska turister stan. Är då New York inte längre det nav kring vilket allting kretsar, har staden förlorat sin betydelse?
- Inte direkt, säger Maurice Berger. Inom till exempel konstvärlden har centrum förflyttats till London och Los Angeles, före New York var det Paris som gällde, det går i cykler. Kulturellt är New York fortfarande vitalt, men inträffar ett nytt attentat, då är det spiken kistan.
- Men New York förblir drömmarnas stad för unga människor, i Oklahoma, Utah, övriga USA och resten av världen. Det ska mycket till för att förändra det.